Det är lärarstart imorgon måndag! Då sträcker sig alla skolrum på sin sommarsömn och långsamt vaknar klassrum till liv, det puttrar i kaffeautomater i lärarrum, och de bonade golven brukar återge solstrålarna som letar sig in. Det är en upplyst plats där ni är lärare!
Jag önskar jag satt där på en stol och sörplade morgonkaffe och väntade på dagens första skolordsmöte!
Alltså – vad kan man inte göra av det här i skolan. Det är ju roligt och viktigt på en och samma gång. Och älgen som spiller här och där följer vi matematiskt efter. Och hur stor är en älgstam och hur mycket kan den stammen bajsa ihop?
Jag tänkte skolutveckling i flera aspekter. Skissade upp en plan. Så här såg den ut då det begav sig och kanske fortfarande gör:
Jag hade sju övergripande skolpunkter:
ELEVEN:
Jag ser all i en slags samverkan, ett sammanflätande av – dvs – jag ser inte punkterna som punkter – detta är bara en organisation av mina tankar. I stort sett tänker jag att vi ska se framtiden i elevens lärande och verka för just detta uppdrag. Inte se gårdagen i det som brast. Anne-Marie Körling
Jag skrev en gång om att bli arg i skolan. Elever som blir arga får de bli det? Jag tror vi alla räds det arga på något sätt. Vår kultur tillåter den inte. Om någon är arg betyder det att gränsdragning sker. Och det är en rättighet. Att bli arg betyder inte att man blir rasande eller att man är något. Man är inte en ilsken person. Man är arg för att något är överskridet och trampat på. Att hantera sin ilska, sitt arga är en annan sak. Den handlar ofta om hur omgivningen tar emot det ilskna, det arga. Om man skuldbelägger så kryper den inåt eller blir till ett slag. Att bli arg handlar om att skydda sig själv.
I skolan är vi duktiga på det sorgsna och det ledsna. Att vara ledsen är något som accepteras och som vi omsorgar om. Vi är ganska tystande och tillsägande då det gäller skratt och fnitter.
Har vi inte rätt att bli arga lite till mans? Är det inte rätt att vara arg på ett matematiktal därför att man inte förstår det? Visst har man rätt att bli arg på en lärare som inte ser att man sökt hjälp tio gånger?
Att bli arg handlar också om att inte försvinna. Om man blir arg så har man en anledning till det och den anledningen kan man tillsammans undersöka. Det arga handlar också om att man är i relation. Relationen kräver gränsdragningar. En lärare som blir genuint arg skadar inte heller sina elever. Det handlar om att gränsen är dragen och satt. Det skapar egentligen trygghet. Däremot om ilskan och det arga pyser ut och lägger sig som en svart hinna över undervisningen där sarkasm och små illa nypande ord kryper in och biter en elev gång på gång just därför att eleven visat sina känslor, eller där läraren använder sin makt att sätta eleven på plats genom att inte själv hantera sina känslor utan bara sätta ögonen i eleven med knivskarp blick. Det är mycket, mycket farligare för elever och för lärare. Relationen skambeläggs. Absolutionen ligger i att krypa och att krympa.
Lgr 11 talar om växandet glädje. Känslor och affekter handlar om det. Glädje går inte att känna om man inte får känna allt det andra. Frågan är bara vad som händer då en elev är arg och säger:
– Jag vill inte ha den här engelska texten, den nedvärderar mig och mina kunskaper, du får ge mig något annat som jag kan utmanas med.
Om läraren är fostranssugen och regelstyrd så svarar läraren eleven med sin makt: Du måste!
****
Jag grubblar alltid över Tove Janssons Det osynliga barnet. En text att ha i det pedagogiska samtalet. Och den tål och bör läsas om och om igen. Som en påminnelse!
