Anne-Marie Körling

I Sverige börjar skolorna med sin oändliga uppgift att samla in barn och ungdomar. I Norge likaså. Den stora händelsen, terrorattentatet mot demokrati och yttrandefrihet, är ett faktum. Utöya en ö som var en sådan plats, och som samlade in unga människor. Avgränsad och framtidsutsiktande. Skolan är en likadan plats. En plats där tryggheten att vara ihop, det nutida och det framtida en modell av samhället i stort.

Vad händer med skolan då en stor händelse inträffar. Vad händer när vi alla blir involverade med våra känslor, våra egna rädslor, vår förvåning och vår nyfikenhet. Vad händer då vi alla kastar oss över media, TV och tidningar – hur nära kommer vi inte det vi får se – men ändå med den distans som en glasskiva mot verkligheten ger oss. Vad händer med våra känslor av trygghet och tillblivelse i stort som i smått. Vad händer om vi tror att vi inte behöver tala om det som skett, om skolan tystnar? Och vad händer om skolan gör för stor affär av saker och ting utan att eleverna fått någon som helst möjlighet att berätta hur de vill göra, hur de vill förhålla sig, hur de orkar med, hur de tänker?

Vi kan i bästa välmening göra det faktiska gemensamt, men i olika takt och i olika konstellationer. Eleverna kan skämmas då de inte längre orkar höra utan vill dra sig in i det som är vanligt, tryggt, bekant och konstant – det vill säga befinna sig i sin skola. De vill vila ifrån. De vill välja själva och med egen takt. Inte mediernas takt, inte vår vuxna takt.

Andra behöver mycket information för att inte fastna i sina egna fantasier där verkligheten inte fått plats alls därför att rädslan blivit så stor. Det handlar om lyhördhet om elevernas egna tankar och behov. De barn som är nära någon som har gått bort är också i behov av den verklighet som skolan kan ge. Det är en trygg plats att tillhöra en skola med många vuxna och med många andra. Livet kan knacka på med sin fortsättning. Livstakten och livsyttringarna är barnets egna. I många, många år skriver sorgen, saknaden och rädslan in sina dagsrubriker och stannar det pågående som äger rum i skolan. Lärare bör följa med, närvara och finnas. Det finns ett mod i att ingenting göra, skrev en författare om sorg, och jag kan förstå honom. Att göra det mindre sorgligt och mindre farligt hjälper inte. Att ingenting göra är att lägga lösningarna och helandet åt sidan och faktiskt fullt ut vara i och tillsammans med det som barnet känner. Känslorna är inte farliga. Tystnaden är det. Det ordlösa nejet och det dolda kravet om att nu bör du ha sörjt färdigt. Vi vill inte döden, vi vill livet!

Jag brukar be mina elever blunda och så ställer jag en mängd frågor som de får räcka upp handen för att besvara. Jag kan se hur armarna åker upp för vissa och ibland rycker det i andras armar. De kan och får besvara. Jag gör ingenting genast med det jag får förmedlat utan funderar över hur jag ska bemöta, uttrycka, delta och vara i relation till det jag får besvarat. Dessa frågor kan jag ställa.

• Sov du hela natten i natt?
• Har du tv på ditt rum?
• Somnar du med TV´n på?
• Kunde du somna då du gick och lade dig?
• Skulle du vilja prata om saker som gör dig rädd?
• Är du rädd för det som har hänt?
• Pratar ni om saker som du undrar om i ditt hem?
• Har du någon som lyssnar till dig?

– Idag ska jag läsa ett stycke ur den här boken. Lägg era huvuden i era armar och lyssna!