Matordsglädje! Ordrikemästare!

Jag smög in till min favoritbokhandel – Bokslukaren vid Mariatorget – och där äter jag mer med ögonen än med munnen. Jag tänkte på mitt besök vid Runstensskolan och den vackra utnämning skolan och skolmatsalen fått. De är Sveriges matgladaste skolmatsal. Då slog det mig att om man får utnämningen att vara Sveriges matgladaste skolmatsal så måste det betyda att man är en av världens bästa skolmatsalar. En av världens gladaste och godaste skolmat som serveras i den en varm och generös miljö – i en skola. Läs här om idén och tanken bakom!

Jag vet också att alla platser kan språkberikas och att matsalen i en skola i högsta grad är en plats för orden, meningarna, bokstäverna och att en härlig berättelse om mat skapar hunger och smak redan innan man sätter tänderna i själva den dillslungade citron-potatisen.

Jag skulle vilja inrätta ett pris – TILL DEN SKOLA SOM ORDBERIKAR OCH GÖR MENINGEN MED SKOLAN STÖRRE OCH INNEHÅLLSRIKARE!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, MITT UTVIDGADE KOLLEGIUM. Hälsa på en kollega, bara ett klick bort, Ordförrådet, Pedagogik, Skolrättigheter, Strategier, Styrdokumenten, Svenska | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Matordsglädje! Ordrikemästare!

Kepsdebatten – hur kan den tillåtas leva vidare?

Det finns frågor vilka borde begravas en gång för alla i det pedagogiska Sverige – den om kepsens vara eller icke vara. Den är! Killar och tjejer har mössor, kepsar och det är en del av något som hör till dem. De sätter inte på sig kepsar för att reta gallfeber på en yrkeskår utan för att de genom dem uttrycker sig om sig själva. Precis som jag gör då jag klär mig. Det är ingen skillnad. Det som händer i skolan är att vi lärare gör något annat med det som är på elevernas huvuden. Vi skapar själva det trots mössan eller kepsen får representera. Det är egentligen synd att kepsdebatten tillåts vara så stor. Kanske bättre gå till botten med varför vi behöver den här diskussionen, och att vi hellre är mer nyfikna på vad som finns under den och se till den som tittar fram under brättet?

 

 

Publicerat i Misstagen, Pedagogik, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , | 5 kommentarer

Utfärd i utkanterna

Då jag reser reser jag mot utkanterna. Sen reser jag tillbaka igen. Därefter sitter jag inne och kurar ihop bakom en trave papper, massa ord och fullt med meningar. Men jag måste ut för att hämta hem. Väl hemma sätts saker och ting på pränt. Snart sticker jag iväg!

Publicerat i Skriver om ditt och datt | Kommentarer inaktiverade för Utfärd i utkanterna

Grammatik, språk, Newton och ledarskap- allt i tango


Jag hamnade på en tangokurs! Alltså jag smög mig i för att titta för det såg så spännande ut. De två som ledde tangokursen talade om dansen som kommunikation. De talade om tyngdkraften och Newton. De talade om avståndet som konstant och rörelsen som tog kraft ur golvet. De talade om meningarna och grammatiken. Hade jag blundat skulle jag aldrig någonsin förstått att jag hörde ord om dans och rörelse mellan två och flera på ett dansgolv. Jag beslöt mig för att intervjua de två pedagogerna! De gav föreläsningar om ledarskap! Tango – att omfamna en främling!

Publicerat i Intervjuer, Kommunikationen, Ordförrådet, Relationer och vänskap, Strategier, Värdegrunden | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Grammatik, språk, Newton och ledarskap- allt i tango

Huvudet heter Dan men resten …

Jag fick förmånen att gå omkring i en secondhandaffär och fotografera skyltdockor. Jag talade också med den initierade butiksägaren. I affären fanns massor av skyltdockor, olika kroppar, ansikten och från olika tider. Det fanns också mängder med barndockor och de brukar vara ganska så ovanliga. Skyltdockor är inte stöpta i en och samma form. En gång i tiden fanns det en skyltdockefabrik på Liljeholmen. Den är nedlagd nu. Men där producerades det dockor i mängder. Varje docka får sitt eget namn. Namnet sitter i någon del. Jag frågade innehavaren om dockornas namn. Han pekade på den närmaste dockan, en man, och svarade: Huvudet på den där heter Dan! men kroppen heter något annat.

Jag tänkte på skolan! Jag tänkte lite för mycket på skolan då jag gick omkring med min kamera. Vad ser vi av eleverna? Vad tänker vi om deras huvuden? Har eleverna namn? Får de heta vad de heter i skolan? Och säger vi elevernas namn med värme och respekt för deras känslor och dem de är?

Då affärsinnehavaren tittade sig omkring i sin affär så sa han: Jag gillar mina dockor! De är inte bara dockor, de är personliga och … ja, titta in i den här dockans ögon…

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

Jag går på mina versfötter och skapar nödrim!

Idag ska jag gå på promenad med mina versfötter. Då blir det så här:

Mina versfötter bär mig bort

jag tänker att livet är alldeles för kort

men timmen är lagom lång

och nu ska jag tralla en liten sång

Om ni nu tycker att det här var nödrim så är det just vad det är. Nödrim är för övrigt alla rim som inte är så bra men blir till trots allt. Här är ett nödrim:

Var det nödvändigt att slå ned på min ord

Jag som sitter här vid detta enskilda bord.

Frågan är om inte såväl mina versfötter och mina nödrim bärs fram av samma huvud,

Publicerat i Lektioner och lektionsförslag, Skriver om ditt och datt | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Jag går på mina versfötter och skapar nödrim!

Lgr 11: Elevens ansvar

Läroplanen Lgr 11 och den inledande texten till hur skolan ska förvalta och verka för en harmonisk utveckling där eleven kan uppleva växandets glädje syns ansvaret om utbildningen. Det går en mycket tydlig röd tråd genom läroplanens första del som handlar om just detta lärande ansvar. Men inget ansvar kan erövras om ansvaret inte först vilar hos någon annan, det vill säga skolans ansvar, lärarens ansvar och slutligen elevens ansvar. Jag ser inga andra möjligheter än att tydliggöra hur ansvaret kan se ut genom skolan. Ansvarsförskjutning tror jag inte på, inte att lärare kan skjuta ansvaret på föräldrarna att vara och verka som pedagoger. Jag ser heller inte att man kan skjuta ansvaret på ekonomin eller bristen på pengar. Även om vi önskade att vi kunde. Men vi kan inte. Ansvaret är just nu.

Jag tänker också på det mikrosammanhang som mottagande och överlämnade betyder. Låt oss tänka att vi har ett litet barn i förskolan. Det lilla barnet lämnas av föräldern till förskolans personal och pedagoger och under den mikrosekund som barnet upplever att ansvaret inte ägs av någon kan det ske massor av saker med det lilla barnet. Helt plötsligt liksom kräver den unga människan att någon tar ansvar över det, och i fall inte det äger rum så kommer barnet att kräva det av de vuxna genom att se till att ansvaret tas. Antingen så sätter barnet de vuxna på prov och gör något busigt eller så blir barnet ledsen och rädd för att barnet upplever och känner sig övergivet.

Kanske är det samma sak i skolan om ansvaret om eleven inte är tydligt eller att eleven upplever att någon har det övergripande ansvaret. Att ansvaret läggs för otydligt och ensidigt på eleven. Att utveckla ansvar handlar om att få det modellat för sig – dvs – uppleva det.

Läroplanen beskriver elevens ansvar och delaktighet på följande sätt:

”De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig ska omfatta eleverna Eleverna ska ges inflytande över utbildningen. De ska fortlöpande stimuleras att ta aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen och hållas informerade i frågor som rör dem. Informationen och formerna för elevernas inflytande ska anpassas efter deras ålder och mognad. Eleverna ska alltid ha möjlighet att ta initiativ till frågor som ska behandlas inom ramen för deras inflytande över utbildningen. ” Lgr 11, s. 12

Då jag funderar över att eleven ska ges förutsättningar och möjligheter att ta ett personligt ansvar för sitt lärande och sin tid i skolan betyder det också att eleven måste få rätt att inte bara ensamt ta detta ansvar för sitt lärande, jag menar alltså; att ett personligt ansvar inte kan likställas med ett ensamt ansvar och självständigt arbete. Ett självständigt arbete kan betyda att man som självständig också ges möjligheter att rådfråga andra, inkludera andra och be om hjälp att förstå. Att eleven självständigt ska göra sina uppgifter kanske åskådliggörs vid en eventuell provsituation eller i ett annat gensvar till läraren och på lärarens undervisning.

I arbetslivet är den ansvarige och den självständige en sådan som deligerar uppgifter. Det betyder att en chef och en arbetsledare har självständigt arbete men har uppgifterna i samspel med andra aktörer. Det slutliga är att summera det vi kom fram till, analysera, argumentera och avgöra vad detta betyder för den fortsatta utvecklingen. Däri ligger självständigheten – att ha underlag att ta beslut utifrån. Men särskilt ensamt är det inte.

Att ta ansvar är därmed inte att kunna helt själv. Kulturen ordnar för något att ta ansvar kring och i gemenskap med. För att utveckla ansvarstagande har läraren till uppdrag (LGr 11, s 12) att:

  • utgå ifrån att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,
  • svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad,
  • verka för att flickor och pojkar får ett lika stort inflytande över och utrymme i undervisningen
  • svara för att eleverna får pröva olika arbetssätt och arbetsformer,
  • tillsammans med eleverna pröva och utvärdera undervisningen, och
  • förbereda för delaktighet och medansvar och för de rättigheter och skyldigheter som präglar ett demokratiskt samhälle.

Ja, det är stora uppdrag vi har som lärare – och ansvarar för att förverkliga. Det är inte bara lärarens uppdrag – hela skolan har det gemensamma uppdraget att ”främja elevernas förmåga och vilja till ansvar och inflytande över den sociala, kulturella och fysiska skolmiljön” (Lgr 11, s 12).

Ansvaret syns också under lärarens uppdrag rörande elevens lärande och kunskapsutveckling:

Läraren ska dels ge utrymme för elevens förmåga att själv skapa och använda olika uttrycksmedel och organisera och genomföra arbetet så att eleven successivt får fler och större självständiga uppgifter och ett ökat eget ansvar.

Jag tänker att allt detta ska vi därför uppmärksamma och ge eleverna stöd för i vårt eget ansvarstagande. För själva ordet ansvarstagande betyder i sig att man tar något. Och om eleverna ska ta något så måste de ta detta ur skolkulturen och av läraren. Ansvaret! Och kanske att det som kallas entreprenörskap handlar om ansvaret kopplat till kreativiteten. Jag tror mig ha en idé – jag vill genomföra den – och om det tar jag ansvar.

Och ansvaret om den egna lärande utvecklingen kan aldrig betyda att den som är ansvarig är ensam och klarar av att arbeta ensam. Att ta ansvar för sitt lärande kan innebära det en elev i min klass gjorde. Han berättade att han ville bli bättre på engelska och att han visste en väg att bli det. Om han fick sätta sig bland de som kunde bättre engelska än han skulle han kunna lära av dem. Och så blev det. Inte nog med att eleven tog för sig av de som kunde bättre engelska. Han kom att bidra till deras förmåga också, de fick fördjupade kunskaper då eleven frågade, undrade och ville lära mer av dem. De som kunde mer och fick förklara, översätta och dela med sig. I sann demokratisk anda. För ansvar handlar om demokrati. Därför kan jag avsluta mina tankar om ansvar med läroplanens inledande text:

Det offentliga skolväsendet vilar på demokratins grund.

 

 

Publicerat i Barns rättigheter, Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Strategier, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , , , , | 1 kommentar