Anne-Marie Körling

Jag måste tänka kring de lärare jag möter i klass 9 A och lyfter fram en kommentar jag gav till inlägget om samma program:

Jag känner sympati med ”Violen från Flen” för att hon är ”skådespelare” i en dramadokumentär och där hamnar hon i ett rampljus där regissörer väljer ut minuter och stunder där hon gör sig som ”bäst”, alltså där hon inte lyckas med klassen . Varje lärare har någon gång upplevt det hon har upplevt av maktlöshet, också jag. Jag vet att jag ibland har stått inför klasser och tittat på, sökt få kontakt, harklat fram mitt ämne och mitt innehåll, önskat tystnad och försiktigt äskat den.

Det är allvarligt att elever inte går i skolan och får lära sig, det tycker jag. Men de nio åren de redan har gått där kan inte repareras av lärare i årskurs nio, inte ens med några magiska två timmar. Skolgången i sin helhet bör vara i fokus. Att inte kunna matematik i årskurs nio har sina svar redan i årskurs ett, tre och fem. Att lägga ansvaret på lärare i årskurs nio – ja, vilken ansvarsbefrielse är inte det för alla andra lärare? Jag tycker att vi ska börja utveckla en helhetstanke kring ansvarsfrågan – inte skjuta den till nästa, och nästa lärare och peka ut dem som de som misslyckades!

Givetvis ska lärare ge allt så att eleverna inte ställs i ett utanförskap senare i livet, och att det brinner i alla knutar vid skolan om läget är så illa som det visar sig hos klass 9A. Men det är inte de här tre lärarnas fel utan hela skolans misslyckande i så fall.

Att lärare ska coachas och få reflektera över sin undervisning under skolans regi bör vara något återkommande. Det handlar om att utveckla undervisningen och följa elevernas lärande i relation till den. Vi måste börja se till undervisningen och där inkludera både lärarens fokus och görande tillsammans med elevernas lärande.

Jag räds de yviga orden ”katastrof” som pedagogerna uttrycker samtidigt som välsignelsen kan ges ur samma hand, men jag ser det mer som dramatiska inslag i en tv-serie. Det vore mer intressant att se hur man verkligen lyfter de här lärarna genom att ge dem verktyg att närma sig och förstå sin roll som lärare, att ämnet och relationerna med eleverna är viktig, vilket jag tror att de tre pedagogerna verkligen kan och vill göra.

Det är många lärare som börjar sin lärarroll med att pröva den. Och det måste man få göra. Att bli till som lärare är nästan en daglig aktivitet och eleverna som kommer till klassrummet vill faktiskt ha en lärare för att få lära sig.

Skolan har problem, men skolan har också lösningarna. Det handlar inte om att trampa in och stövla på, utan följa, utveckla och se. Och att det man ser och tar del av kan vara underlag för utvecklande samtal.

Det som bör utvecklas och det snabbt är de pedagogiska samtalen med tydliga fokus där lärare utvecklas ihop. Det krävs också krafttag att verka för att kollektivet lärare vid skolan tillsammans utvecklar undervisningar. Det är alldeles för få samtal om lärandet vid skolan. Det är ett större problem!