– Min dotter slog in på en helt annan bana. Det handlade om forskning och …, berättade han.
– Hmmm, medtänkte jag.
– Men en dag kom hon hem och sa att hon inte längre ville. Hon var ledsen och frågade mig om jag skulle bli ledsen om hon såg sig om efter en annan yrkeskarriär, fortsatte han.
– Hmmm, så kan det bli, nickade jag.
– Ja, då berättade hon att hon ville bli lärare! Och det hemska var att hon trodde att jag skulle bli ledsen. Hur ser vi på yrket lärare? Hur tänker vi om yrket? Vad gör detta yrke så nedvärderat och …?
– Ja, hur talar vi själva om våra arbeten och det vi gör, frågade jag. Hur pratar vi inom yrket om yrket. Vi måste börja där. Lyckönskade du henne till hennes val? frågade jag.
– Ja men självklart. Hon kommer bli en fantastisk lärare, social som hon är och med vilja att utveckla och påverka. Klart hon blir en bra lärare. Klart jag blev glad.
– Ärligt? frågade jag.
– Det är mitt yrke, svarade han. Men klart … Vad har vi gjort med läraryrket? Vad gör det så nedvärderat?
– Vi har uppdrag, svarade jag. Och det uppdrag vi ska ge oss själva är att ansvara för vårt yrke och själva tala stort, varmt, generöst, gott och sant om det. Jag ska ärligen säga att inget av de yrken jag har haft har utmanat mig så mycket som det att vara lärare. Inget! Och så har jag talat om mitt yrke. Med yrkesstolthet. Jag tycker mina elever är värda det. För om inte jag… hur ska de vara stolta över sin utbildning! Det går liksom hand i hand!
