Yrkesvalet – hur ser vi på läraryrket?

– Min dotter slog in på en helt annan bana. Det handlade om forskning och …, berättade han.

– Hmmm, medtänkte jag.

– Men en dag kom hon hem och sa att hon inte längre ville. Hon var ledsen och frågade mig om jag skulle bli ledsen om hon såg sig om efter en annan yrkeskarriär, fortsatte han.

– Hmmm, så kan det bli, nickade jag.

– Ja, då berättade hon att hon ville bli lärare! Och det hemska var att hon trodde att jag skulle bli ledsen. Hur ser vi på yrket lärare? Hur tänker vi om yrket? Vad gör detta yrke så nedvärderat och …?

– Ja, hur talar vi själva om våra arbeten och det vi gör, frågade jag. Hur pratar vi inom yrket om yrket. Vi måste börja där. Lyckönskade du henne till hennes val? frågade jag.

– Ja men självklart. Hon kommer bli en fantastisk lärare, social som hon är och med vilja att utveckla och påverka. Klart hon blir en bra lärare. Klart jag blev glad.

– Ärligt? frågade jag.

– Det är mitt yrke, svarade han. Men klart … Vad har vi gjort med läraryrket? Vad gör det så nedvärderat?

– Vi har uppdrag, svarade jag. Och det uppdrag vi ska ge oss själva är att ansvara för vårt yrke och själva tala stort, varmt, generöst, gott och sant om det. Jag ska ärligen säga att inget av de yrken jag har haft har utmanat mig så mycket som det att vara lärare. Inget! Och så har jag talat om mitt yrke. Med yrkesstolthet. Jag tycker mina elever är värda det. För om inte jag… hur ska de vara stolta över sin utbildning! Det går liksom hand i hand!

Publicerat i Läraryrket och lärarrollen, Verkligheten | 2 kommentarer

I tiden, i tiden – vad behöver vi kunna?

Handen på det pedagogiska hjärtat: Vad behöver elever kunna i framtiden? Vad behöver lärare kunna för att se till att eleverna får det de behöver? Kanske är det lärarna som ska ställa sig frågorna:

  • Vad är det för tid?
  • Vad kännetecknar denna tid?
  • Vad kräver denna tid av oss?
  • Varför då?
  • Vad har förändrats de senaste åren?
  • Vad kommer att ske de följande tre åren?
  • Vad är ett barn idag?
  • Vad är samma barn som tonåring?
  • Vem anställer detta barn?
  • Vad kommer man att kräva?
  • Vad kräver tiden?
  • Vad är det som kommer att hända i framtiden?
  • Vad vet vi?
  • Vad kan vi?
  • Vem är skolan för?
  • Vad ska lärarna göra med sina kunskaper?
  • Hur ska läraryrket förändras?
  • Varför ska läraryrket förändras?
  • Vem är det som ska utveckla läraryrket?
  • Varför då?

Jag är helt övertygad om att skolan kommer vara en absolut viktig del av människans lärande i sociala och verkliga sammanhang men att kunskaperna finns överallt. Vi behöver kunna redskapen och utveckla all kommunikation. Klassrummet blir en tummelplats för den utvecklingen. Språk blir den väsentliga kunskapen – skrivspråk, engelska, kinesiska, ryska, muntlighet, etik, moral, koder, informationsmedvetenhet, matematikens språk och grepp, det historiska avstampet och framtiden… och skolans här och nu som en plats där allt detta möts. Och i kommunikationens tecken, samspelet och samarbetets möjlighet och där det kreativa är en del av det framtida – lösningarna finns inte i det som redan är – rent globalt har vi andra uppdrag att utveckla. Och det krävs oändligt mycket av den framtida människan.

Så hur gör vi idag?

Publicerat i Verkligheten, Visionerna | Kommentarer inaktiverade för I tiden, i tiden – vad behöver vi kunna?

Källkritikens tre enklaste regler

Källkritikens tre enklaste regler:

Jag minns dig, jag vill inte glömma dig, jag vill att andra vet om dig.

Publicerat i Källkritik och undervisning | 1 kommentar

Källkritik är inte…

…skällkritik.

Källkritik är en slags omsorg om källan. Nästan som en hågkomst. Jag minns dig, jag kommer att minnas dig, och genom mig ska andra få tillgång till dig och det du säger, sa, skrev, skriver, målade, målar, berättade, berättar, fotograferade, fotograferar. Ja, jag minns dig… och det har rubbat mina cirklar. Det tackar jag för.

Källkritikens tre enklaste regler:

Jag minns dig, jag vill inte glömma dig, jag vill att andra vet om dig.

Publicerat i Källkritik och undervisning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Kristina Alexanderson – min räddare i nöden!

Öppet brev till Kristina Alexanderson:

Kära Kristina, Stockholm den 29 augusti  2010

Jag har ibland problem med små ilskna detaljer i min blogg. Så då pillar jag lite i dem, trycker mig fram i min bloggs baksida och säger ok med mitt pekfinger. Vips försvinner allt och ingenting fungerar. Ibland känns det som om jag sätter en ödestumme på alltsammans, jag försvinner från Bloggportalen, försvinner från något annat jag vill finnas på och så är rubrikerna för små och … svetten lackar… och då känner jag mig vilsen och blir ledsen och ibland blir jag självförtroendeskadad… och tekniken får mig att gå på knäna… men oj så jag överdriver… om jag sände ett telegram skulle jag kort och gott ha skrivit… kanske ett telegram. Med detta handskrivna brev tackar jag å det ödmjukaste för all hjälp,

Med vänliga hälsningar

Anne-Marie Körling

TELEGRAM!

Kristina Alexanderson. Stop. Jag är i panikbehov av hjälp. Stop. Kontakta min bloggs baksida så fort du någonsin hinner. Stop. Jag förtvivlar! Stop. Om jag tar hänsyn till din lediga helg? Stop. Sådant svarar jag inte på men sänder nog vit choklad per ord. post. Stop.

SMS

Tusen tack för all hjälp. Nu fungerar allt som det ska. Livet känns plötsligt så mycket enklare. Tusen tack =)

Samtal per telefon.

Det är bara min röst som jag lämnar ut. Kristina Alexandersons röst vill jag inte lämna ut för det får hon i  så fall skriva i sin blogg:

– Tjenahureremere?

– Allså så härere, jag råka trycka på nån tangent och okeya nåt som inte va så bra, nu (snörvel, harklingar, snyft och snörvlande) som inte funkar, kaaaaaaaaaan du hjelpa mej… ja… nu jenast… barn? näääää måste du va me dom nu – det eju bara en pyttegrej du ska fixa…

– jettegulligt av dej, verkligen jettegulligt av dej, hur ska ja tacka… kan jag göra något för dej… jaså… ingenting….så praktiskt … ja, ja… jag får vel tacka dåra…

Publicerat i Kommunikationen | Etiketter , , , , , , , , | 6 kommentarer

Den pedagogiska diskussionen denna kvällsmiddag…

Laura Malbogat lauramalbogat

@korlingsord dinner with Anne- Marie discusses such questions as, what is the purpose of teaching and teachers in the 21st century and…

Läroplanerna, kursplanerna och allt det arbete som vi ska göra ihop!

Att äta middag med en läroplansutvecklare och rådgivare som sett ofantlig många länders läroplaner och utvecklat dem på plats – det är stort. Nu har jag haft förmånen att möta denna person flera gånger och samtalen har utvecklats och fördjupats. Jag åt en liten grön ärta och tänkte på de globala odlingarna. Jag knaprade i mig lite råris och lyssnade på den engelska som är det språk vi delar och jag insåg att världen är så stor och ändå så möjligt greppbar. Denna stora kommunikation som gör att vi träffas, är och fortsätter samtalen i verkliga livet, från nät till middagssittning och verkliga röster och ansikten.

Vi talade om:

  • världens läroplaner  – Malaysias, Turkiets, Norges, Sveriges och några till… och hur man satsar så stort i Malaysia…
  • Hur läraren ska undervisa i framtiden och den utveckling som lärare bör göra…
  • Hur världen förändras och kommunikationsförmågan blir avgörande…

Jag tänker att:

  • Språkligheten blir det avgörande
  • Mottagar- och avsändaransvar brobyggare
  • Interaktivitetens redskap och tillgänglighet
  • Innovativa idéer och modet att våga pröva dem
  • att gränserna är färre men ändå så stora och många
  • det finns de öppnas universitet – TED-talks… Mitra är väl en lysande talk om möjligheterna för barn som inte har skola – Ett hål i väggen…
  • att utveckla TED för det kollektiva öppna lärandet
  • att räcka ut en hand till viljan, nyfikenheten och ordet som ska vara rikt och respektfullt…

vi är människor… vi är människor…

    Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Styrdokumenten, Verkligheten, Visionerna | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Den pedagogiska diskussionen denna kvällsmiddag…

    Så här ser jag på ordet i den nya tiden

    Jag hörde mig själv säga – fast på engelska – att det är ordet vi lämnar ifrån oss som gör att vi möts. Då är ordet så stort. Om jag sitter där jag sitter och inte ger det första brobygget till kontakt så kommer kontakten aldrig att utvecklas. Om mitt ord och min text är av intresse knyter någon annan an. Det kan hända att vi är tysta och vill bli lämnade därhän, men framtiden är kommunikation. Den som inte är där på något litet sätt så byggs inte broarna upp. Vi blir öar. Så ordet är mitt brobygge och meningen mitt byggnadsverk. Men så mycket större blir allt om vi knyter an till varandras ord. Det är så vi möts. Och oftast tycker jag ord och språk är vackra mötesplatser. Vi kan ansvara för våra byggnadsverk och våra kommunikationsakter. Men tystnaden…

    Publicerat i Barns rättigheter, Ordförrådet | Kommentarer inaktiverade för Så här ser jag på ordet i den nya tiden