Anne-Marie Körling

Då jag var liten och man skulle ringa till någon var det något jag gjorde stor affär av. Jag skrev ned vad jag skulle säga. Jag tänkte ut vad personen skulle svara. Jag hade skrivit ned följfrågor. Ja, jag planerade samtalet. Var jag kär så var det ännu läskigare. Att ringa till någon och fråga … ja, om man kunde träffas och kanske hitta på något. Och så listan med alla frågor. Denna förberedelse.

Så tycker jag att förberedelser är idag. Lärare förbereder sig för mycket så att luften och friutrymmet inte ges. Det gör att eleverna kommer ikläm. De blir de som ska utföra lärarens innantänkta innehåll. Skollag och läroplan sätts då ur spel, dvs, den text som säger något om elevernas inflytande och möjlighet till påverkan och medbestämmande. Därför – planera – men utvärdera och undersök under lektionens gång. Det är mindre tidsödande och blir mer elevnära.

Nej, trots att jag är en av de lärare som talat om dokumentation har jag aldrig haft planeringar innan jag gör lektioner. Jo, jag vet givetvis vad jag ska undervisa om. Det har jag fullständigt klart för mig. Men jag vet inte hur eleverna kommer att påverka undervisningen och det kan jag inte planera för. Det är vad som äger rum då man ger eleverna ett innehåll.

Och då jag genomför det jag har att erbjuda eleverna så följer jag dem i deras lärande. Jag har vågat göra så för jag har noggrant läst på vilka kursplaner jag har att utbilda i. Men jag vill inte att eleverna utbildas i ämnen när de är unga. Det begränsar deras förmågor och deras tänkande. Ämnen kan bli stuprör. Jag vill inte ha det så. Däremot är jag väldigt noga med att utvärdera varje lektion. Och den utvärderingen är det eleverna som gör. Det som sägs skriver jag ned. Och då har jag ett underlag att orientera mig med. Det blir ett kollektivt underlag.

Detta underlag analyserar jag sedan. Jag har också några individuella underlag att titta på. Jag ser vilka gensvar eleverna gjort på det vi haft att undersöka. Och ämnet kan öppna upp för många andra kursplaner. Om jag undervisar ur den kursplanen för svenska så kommer vi i samma undervisning att möta såväl geografi som matematik. Men eleverna slipper stuprören, dvs, begränsningarna till ämnet. Att jag sedan analyserar vad lektionen gav ger mig möjlighet att orientera mig mot morgondagens undervisning (om detta skriver jag i Nu Ler Vygotskij, 2012).

Detta gör att eleverna får vara med och påverka och kan välja. Detta utbildas eleverna i. Jag följer läroplanens ord om ansvar, påverkan och rätten att delta fullt ut. Och när eleverna får det så blir de angelägna och lärande. Det är min erfarenhet. Så har jag arbetat i flera år.

Jag har inte vågat berätta detta – för att alla planerar så väldiga ute på skolorna. Och jag har sett hur nitiskt och tvingande detta blir för lärare. Man hinner inte med sina fina planeringar och känner sig besviken på sig själv, och den skvätter man ut på eleverna. Bristsynen förstärks. Vi hinner inte blir fokus. Istället för att se vad vi hann och hur eleverna förstod.

Jag gör också många samtal med mina elever under lektionerna. Vilket gör att jag kan följa lärandet. Så tänker jag att man kan undervisa, utvärdera och utveckla lektionerna i samspel med elever och stoff. Roligt är det!