Då man lyckats med något måste man få leva med och i den känslan. Den är stor, allvarlig, verklig och handlar om något djupt, en inre tillfredsställelse och en aning, en slags förevisning om vad man själv är förmögen till. Den känslan är stor. Låt oss kalla den högtidlig. Den är lite långsam.
Den ska långsamt få sprida sig in i den lärandes alla skrymslen och vrår – Jag kan! Jag kunde! Jag kan!
Det är något vi inte ska hasta över, vi måste ge de verkliga känslorna större utrymme. Inte ge duktighetsord, visa film, belöna ytterligare. Om vi gör det ringaktar vi själva kunskapen och värdet av densamma. Däremot ska vi erkänna, visa respekt för lärandet och värna den känslan eleven bär inom sig. Vi ska se att belöningen, om vi ska kalla den så, ligger i att fullt ut få känna det man känner. En inre styrka! En inre styrka!
Igår föreläste jag på Södertörns Högskola. I korridorerna stötte jag ihop med min matematiklärare på Lärarhögskolan. Jag minns då jag träffade honom första gången, att min rädsla gjorde honom till något farligt, ilsket och argt. Jag var helt enkelt rädd för själva ämnet matematik och därför gjorde jag om honom. Men som allt gott lärande så förändrades min attityd till läraren i samma takt som min förståelse för matematiken ökade. Jag kände mig kapabel till att räkna och pröva mina matematiska tankegångar. Jag var långsam i min huvudräkning, rädd för att ge ifrån mig självklara lösningar till problem. Men aldrig att jag kände att jag var värdelös. Det fanns inte inom ramarna för undervisningen i matematik. Tvärtom. Respekt och tillåtelse. Det handlade nog om att lärarna var medvetna om att en del av studenterna inte hade något vidare självförtroende alls och att de betraktade kursen som ett obligatoriskt helvete – ja att bara ta sig igenom helt enkelt. Så var det för mig.
Jag ställer mig själv en aning frågande – Vad är egentligen coachning och vad är syftet med coachning? Vad ska resultatet av coachningen bli? När kan resultat av coahning märkas? Hur ser det ut i början, vad är ingången i coachningen och hur ser utgången ut? Vad betyder skillnaderna då dessa uppträder?
Att rita sig till det matematiska tycker jag är viktigt. Att bildsätta och ur bilden sedan formulera, diskutera och samtala om matematiken. Jag hade själv uppskattat att rita mig till min egen förståelse för det abstrakta jag höll på med i skolan. Jag är en kreativ människa och jag behöver många vägar att förstå. Matematik är kreativt. Det var då jag förstod att matematik var just kreativt som jag sörjde att jag aldrig fullt ut fick uppleva det i skolan och att jag än idag känner rädsla för att snabbt prestera en lösning.
Lärarens egna fokusering på undervisningen och relationerna i klassrummet skapar strukturer i klassrummet. Det är en inre struktur som flyttar in i undervisningen. Läraren som ”håller” sin undervisning gör den tillgänglig för eleverna. Det betyder att läraren ska lyssna när eleverna talar och pratar, berättar och visa det tydligt – inte springa omkring och plocka med något eller ge vika med blicken. Det handlar om fokus. Att ha fokus. Att fokusera på detta fokus, hålla det, inte överge varken fokus eller eleverna. Det är att ge eleverna en slags yttre och inre struktur. Vi kan kalla det undervisning och lärande.