Jag fick en fråga om hur man som lärare gör då man är två lärare om en grupp och lärarna inte är överens och att detta läcker ut och märks. – Hur gör man om en av de vuxna inte tycker det man gör är bra eller svarar nedlåtande på de påståenden man som lärare gör, eller visar miner och tycker annorlunda.

Jag svarar på detta:

Det är absolut ovärdigt att inför eleverna ha öppna meningsdispyter, tyckande och tänkande, oavsett vad man känner eller upplever.

I klassrummet är undervisningens fokus det avgörande och det centrala. Om en lärare öppet visar misstro, missnöje eller klandrar läraren och innehållet blir det svårt för eleverna att relatera. De hamnar i  lojalitetskonflikter. De förstår heller inte vem som har rätt eller vem som har mandat i klassrummet.

Det finns många sätt att visa disrespekt för undervisningen:

• genom att störa
• genom att avbryta det som äger rum i klassrummet
• genom att småprata med elever och hindra dem från att delta
• genom att sucka eller göra andra ljud
• konkurrera med uppmärksamhet
• tala nedvärderande om det som äger rum – ”det här är inte så roligt”
• stå och titta utan att visa deltagande och delaktighet

I alla fall är det frågan om att läraren som håller undervisningen upplever att samtalet också måste ske till den andra vuxne i klassrummet. Att läraren försöker ge signaler till den lärare som stör. Detta kan i värsta fall äga rum via eleverna; Nu ska vi ALLA vara tysta! men egentligen rikta sig till den vuxne som är där.

Att visa respekt för undervisningen och innehållet kräver en medveten handling och förståelse, alltså respekt för och absolut lojalitet med. Diskussioner om lärandet, undervisningen, tyckandet och tänkande, ogillande som gillande hör hemma i kollegiet och på lärarrummen.

För att säkerställa diskussionerna tycker jag att vi alla ska förtäta diskussionerna med och ur styrdokumenten. Genom dem kan vi skapa gemenskap med, förstå uppdrag och diskutera dem med huvudet än att känna med magen. Det handlar om att utveckla och det ihop. Det handlar om att vara människa och yrkesmänniska. Det krävs en aning stringens i vårt sätt att vara som vuxna. Låt oss kalla det ansvar.