Hej Anne-Marie!
Jag är en lärarstudent som hittat din blogg för en tid sedan och blivit kär. Jag läser in kärlek mellan raderna, kärlek för yrket, kärlek till livet och kärlek till medmänniskorna.
Jag läser just nu om dina tankar kring det egna arbetet och mina tankar, som jag haft länge, får fäste. Jag ifrågasätter vad vi gör med det ”egna arbetet” i skolan. Vill vi verkligen att våra elever ska jobba enskilt? Vill vi inte främja grupparbetet och den egna rösten i gruppen? Hur gör vi det med ett ”eget arbete” som leder till att eleverna sitter tysta och arbetar i sin egen bok. Visst att vi ska individualisera men det borde ju gå att göra i grupp?
En gång på min VFU bad jag eleverna fråga sin kamrat om hjälp. De kollade på mig med stora ögon som att jag sagt något dumt, ”vadå får vi det??” fick jag till svar. JA! Varför inte? Tänker jag, det är ju i samspel med andra våra åsikter och tankar kan få ett motstånd, och vi kan lära oss något, så varför pratar vi inte? Varför vill en del lärare att klassrummet ska vara så tyst att samtalet försvinner? Vem har sagt att samtalet ska skrikas fram?
Mina tankar snurrar och din blogg får dem in på en annan bana där de kan snurra lite till och sedan landa i ett AHA. Tack för det!
Mvh Hanna
Hej Hanna!
Jag publicerar dina tankar i sin helhet här. Jag blir glad över dem. Det är så jag vill bli förstådd. Och jag gläds åt ditt gensvar.
Jag tänker också på ”eget arbete” i flera perspektiv. Det är det ”egna arbetet” som vi kallar att forska. Man ger eleverna ett område att forska kring och så grupperar man kring det och låter eleverna försvinna in detta arbete. I gruppen och den gruppdynamik som uppstår är inte läraren närvarande. Vilket är farligt och ickelärande. I själva grupprocessen ska lärandet uppstå tänker man sig men om man inte lyfter upp lärandet till ett eget kunskapsobjekt och tillför hur samarbetet utvecklades har vi också förlorat lärande i att samarbeta.
I mina klasser har jag alltid lyft upp frågorna, och dessa är dagliga och ständigt återkommande under arbetsdagarna:
- Vem lär du dig av? Vem lärde du dig av?
- Hur samarbetade ni kring uppgifterna?
- Hur utvecklades samarbetet?
Sen har vi det egna arbetet som verkligen är eget. Presentera din bok kan vara ett sådant. Precis som om detta vore en enkel sak. Du ska muntligt presentera den bok du i tyst och självständig läsning inte diskuterat med någon innan. För att underlätta förståelse för delar och det som verkligen ska berättas och pratas om – det som sker under läsningens gång och det eleverna spontant reagerar för och vill berätta om – måste samtalet mellan eleverna utvecklas och bli ett lärande verktyg för att exempelvis förstå bokens innehåll. Om man inte tillåter samtal, spontana sådana, kommer uppgiften att presentera boken bli en ganska platt uppgift där eleven får följa en slags mall för sin presentation. Och samtidigt utvärdera den – vilket också kan bli en aning platt – ”en bra bok” och ”en dålig bok” vilket inte är tillräckligt om vi ska lyfta in orden – förklara, analysera, argumentera och generalisera – vilka är omsättande ord av alla kursplanernas innehåll. Moment som vi aldrig berör.
Att då vara en lärare som lyssnar in de här spontana samtalet kring boken, texten, matematiken gör att läraren hamnar mitt i lärandet – ja, där det verkligen är. Och kan hitta underbara undervisningar i det som redan finns av intresse hos och i eleven. Läraren får därmed syn på lärandet och kan också problematisera sin undervisning i relation till det som sker.
Mycket av detta förlorar läraren om läraren lämnar eleverna och abdikerar sin undervisande och deltagande roll. För mig finns egentligen inget självständigt arbete, inget ensamjobb, inget ”eget arbete” – för mig finns alltid bara kommunikationen, relationen och stoffet. Vilket gör att närhelst en elev behöver kommunikation så får den äga rum, närhelst en elev behöver utveckla relation (må vara till boken, det lärande objektet, till en klasskamrat, till läraren, till innehållet, till läroplanen, till kursplanen) så ska eleven få möjlighet till det och sist – Stoffet! Det är lärarens absoluta ingång som ska erbjudas eleven i det kunskapsobjekt som läraren för med sig in i dagens lektion. Må vara att läraren arbetar medvetet med en liten text (som kan verka generaliserande och överförbar till andra modeller, lyfter fram en aspekt ur matematiken, eller utvecklar textrörlighet mellan två tolkningar av en och samma text; en filmatisering av en text och sjäva texten och problematiserar vari skillnaderna finns och hur olika saker lyfts fram på olika sätt i de olika tolkningarna) så verkar det undervisande, modellande och fokuserande. Allt lärande handlar om något större – ett slags kollektiv runt det hela.
Varje objekt kan också belysas ur fler aspekter. Två författares ord kan alltid kommunicera, till dem kan eleverna relatera och tillsammans kan vi grubbla på hur dessa författare också ingick i det fokus vi hade i klassrummet. Lärande är fantastiskt spännande. Och uppdraget vi lärare har är underbart svårt.
Så för att undervisningen ska lyfta så krävs det en hel del av läraren. Och tillåtelse att skapa kommunikation kring det som är i fokus.
I all välmening och med vänliga tankar,
Anne-Marie
Det dramatiska avståndet behöver inte betyda att man flyger över och ser en annan farkost. Det dramatiska avståndet är när man besitter ett redskap och andra inte gör det. Gapet mellan de som reser på nätet och mångutvecklar kommunikation och kommunikationsförmåga och de som skapar alltför kraftiga brandväggar för kommunikation, tja, är inte där med andra ord. Kanske har det med hastighet att göra. De som är där kommer fortare att erhålla information och kunna välja den. De som inte är där är utestängda denna möjlighet.
Jag blir alltid rörd och tacksam när människor vill göra gott och sända vackra ord! Ordet har en förunderlig makt. Jag tror det gäller oss för oss alla!