Mina läsare – Att skriva tok och läsa till skratt

Jag har någon jag ringer till och läser upp mina blogginlägg. De blogginlägg som är tokiga och ska locka till skratt. Personen ifråga vet när personen ska ringa… det syns nästan i blogginlägget. Jag ringer och läser upp om mina tår-dvs-tåsagorna eller om mina kluriga ordbokspromenader eller av annat slag.

Då jag läser gör jag det med min läsarröst. Den rösten skiljer sig en aning från min vardagliga. Det är lite undangömt ”full-i-fan” i rösten då jag berättar. Då hör jag hur personen på andra sidan viker sig av skratt, får hostattacker och skrattar så gråten kommer. Då vet jag att jag har gjort någon lite gladare för den här dagen. Det gör mig gott! Så ibland skriver jag för någon speciell. Det gör jag för det mesta. Jag skriver för mig själv. Att du läser, du som gör det just nu, förhöjer min skrivartacksamhet.

Jag hoppas jag förvaltar vårt möte.

Publicerat i Mina läsare | Kommentarer inaktiverade för Mina läsare – Att skriva tok och läsa till skratt

Till de sörjande – till de levande

Ur De Produndis av Oscar Wilde läser jag dessa rader:

Jag anser att sorgen är den mest upphöjda känsla varav människan är mäktig. Bakom glädjen och skrattet kan ett rått, hårt och känslolöst temperament dölja sig, bakom sorgen döljer sig aldrig annat än sorg … och bakom sorgen finns det alltid en själ.

Till de sörjande – till de levande!

Jag tänker på de sörjande. Jag tänker på de levande. Jag tänker på min sorg. Jag tänker på din sorg.

Det är så stort att möta sorg. Och så mycket kraft att bära den. Sorgen förklarar sig inte. Den erövrar om hjärtat vågar den. Ibland tar sorgen omvägar över någon kroppsdel för att liksom knacka på hos hjärtat och tanken. Ibland stannar sorgen i ett skadat knä. Ibland stannar sorgen där och skaver sig fast. Då gör sorgen ont. Då sorgen ligger där i hjärtat blir den en inre berättelse om det liv som var. Den relation som inneslöt dig och dig och dig och dig.

När vi skyddar från verkligheten och skyndar oss förbi sorgen gör vi alla känslorna skada. Det går inte att springa före och visa vägen till det sorglösa, den overklighet vi skattar så högt. Det går inte att befria sorgen. Men det går att närvara med den och i den. Lägga den varma filten om och servera den ljumma mjölken med honung i. Det går att vara där då kroppen rister av farväl. Men det går inte att skynda. Sorgen har en egen livsrytm. Den bosätter sig i kroppen, hjärtat och tanken. Den försvinner aldrig. Det ska den heller inte göra. Den förklarar sig på nytt och växer sig hemtam. Det är en känsla. Och den förklarar en relation. Jag vill inte vara utan den. Min sorg är min källa.

Någon skrev till mig

– Gråt ordentligt! (rikligt)

Jag gjorde det. Jag gör det! Och så skrattar jag!

Jag skrev det här:


Någon går bort.
Aldrig är man förberedd.
Man kan vara rädd.
För-be-rädd!

Navelsträngarna syns oresonliga.
Intrasslade i en annan människa.
Omtrasslade av känslorna.

Ingen släpper taget.
Någon går trots det.
Går bort.

Då finns inga ord.
De försvinner bort mot det ordlösa.
Vad ska man säga.
Kanske ropar man förtvivlat tillbaka.
Gå inte bort!
Så kan man ropa.

Hjärtat skriker det!
Stumt!

Men den som går bort.
Går bort.

Det går inte att efterlysa.
Bilden vill inte tona fram.

För en stund är det en fantombild.
Snart och långt senare kommer konturerna.
Då ser man
den som gick bort.

Kanske man då ropar ut:
GÅ INTE!
med den smärta som
orden omsluter.

Då sträcker man sina armar mot minnet,
berör den kind man alltid velat beröra,
som pulsen genom mötet,
vädra efter den tillhörande doften,
människan!

Då kan man le mot det man minns,
och lägga sitt huvud mot den axel man önskar gråta mot.
Och föreställa sig den hand som lägger sig över det gråtande huvudet,
känna värmen mellan minnet och saknaden.

När någon går bort.
Så är avskedet så tvingande stort.
Ordet vill inte avslöja hela innebörden.
Ordet vill inte bli uttalat.

Man greppar allt man har av kraft.
Att hålla kvar.
Ibland kan man stanna länge.
I det vacum som inte längre är bebott.

Man kan fylla tomrummet,
för en stund, med fotografier
och någon kvarglömd tröja,
men sedan växer också detta tomrum
till en slags helhet med det som är man själv.

När någon går bort.
Så dör tiden på ett ögonblick.
Man går i sin egen stund
i otakt med alla andras tider.

Något som alltid fanns
behöver få en annan yta.
Den kan inte räknas i kvadratmeter.
Den kan inte räknas i kubik heller.

Den flyttar in i mig,
utan kartonger av gods och tavlor.
Jo, kanske platsen du satt på
fortfarande måste få vara just din.
Här är stolen!

Jag fick ett sms idag.
Med stora allvarliga ord.
Orden sträckte sig ut mot mig.

Jag höll dom nära min läsförmåga.
Trots att jag är läskunnig.
Slog orden in som en tvingande
svallvåg.

Någon såg mina tårar.
Någon såg hur bullen, den där med kanel,
fick tuggas om flera gånger.

Det går inte att svälja alla ord med kanelbullar.
Några ord tar så lång omväg in till förståndet.

Jag kan bara räcka ut min hand,
genom avstånden som inte finns,
och lägga den på en kind,

och med två fingrar fånga in de tårar
som måste fällas.

Anne-Marie

och Bruno K.Öijer skrev detta:

Livet tiden och ett iskallt samhälle
kan ta ifrån dej allt
råna dej på allt
men ingen kan stjäla dina upplevelser
ingen kan ta dina minnen ifrån dej
ingen kan råna dej på din sorg

 

En hand på din kind du människa, skriver jag

Anne-Marie Körling

Publicerat i Sorg | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Gränsmarkera skolan – om den suveräna skolan!

Jag vill att vi ska skapa gränser. Gränser för innehåll. Gränser för professionen. Det betyder att jag vill förtydliga och ge ett suveränt innehåll. Skolan ska vara något annat än allt det andra. Inte samma!

Jag hörde mig själv säga:

Skolan ska inte vara hemtrevlig. Skolan ska vara skoltrevlig!

Skolan ska verka för innehållet i skolan.

Skolan ska självklart samspela med allt som är utanför skolan. Men då måste skolan förstå sitt uppdrag. Om skolan inte förstår sitt uppdrag så behövs det markeringar och innanförutveckling. Därför ska skolan gränsmarkera sig. Detta är skola. Det betyder inte att skolan ska måla in sig i ett hörn, bygga skyddsmurar, sätta ut gränspatruller eller på något annat sätt avskiljs sig. Men däremot särskilja sig. Detta är innehållet.

Det betyder att skolan exemplevis har en annan roll än vad hemmet har. Detta andra ska vi utveckla i skolan. Det ska både vara skoltrevligt och skolberikande och skolinnehållande och väldigt väldigt tydligt. Jag tror mer och mer på gränserna! Det gör det lättare att tala om uppdraget inifrån. Det är en slags markering:

Om en suverän skola!

Det gör det lättare att tala skola. Det gör det också lättare att samspela med världen. En skola som har en gräns blir också tydligare och gör sig framträdande. Det är det jag vill.

Publicerat i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, MITT UTVIDGADE KOLLEGIUM. Hälsa på en kollega, bara ett klick bort, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten, Visionerna | 2 kommentarer

Allvarligt talat om skolans uppdrag – exemplet; Skriv inte om sommarlovet

Skriv inte om sommarlovet! Skriv om det som rör skolan!

Låt inte eleverna skriva om sommarlovet. Det är alldeles för känsligt. Det är också något som hör privatlivet till. Det är en fråga som skapar problem. En del barn har haft en underbar sommar, andra inte. En del barn har fått resa långt bort och badat i vågor, andra har varit hemma utan att göra något alls. En del barn har föräldrar som inte är snälla mot dem, andra har en hel släkt som bjuder in och säger hipp-hurra-min-min-lilla-socker-topp-och-sommarbusunge, andra har inte det. En del får göra långa resor men har det inte bra ändå, andra är hemma hos en mamma och pappa som är närvarande i det som föräldrar ska vara närvärande i.

Skriv inte om sommarlovet. Gör inte det. Skriv hellre om något som är kopplat till kursplanerna och läroplan. Det låter trist och tråkigt kanhända. Men jag ser inte på dokumenten som trista och tråkiga. Utan innehållsrika och stöttande för min profession och för det jag ska arbeta med.

Verka för läroplanen! Värdegrunda skolan!

I läroplanen läser jag om den demokratiska skolan, det är den vi ska verka för, det kan vi göra här och nu, i klassrummet. Jag läser också om skolans och lärarens ansvar om varje elev. Det ska vi ta i klassrummet och också här och nu tillsammans med eleverna. I läroplanen ska varje barn respekteras. Det ska vi verka för här och nu.

Koppla på kursplanerna i allt vi gör i skolan! Skapa skola!

I kursplanerna står vad vi kan göra inom ramen för detta här och nu. Vi kan och ska utveckla kompetenser. Att utveckla kompetens att uttrycka sig väl i svenska och engelska språket, ja också i det matematiska. Att respektera skillnader mellan människors livsvillkor sägs det också. Det är mycket vi kan hämta i våra kursplaner som ger oss stöd för det innehåll vi ska presentera och processa tillsammans med eleverna.

Om vi ska skriva om våra sommarlov kan vi relatera dessa berättelser till kursplanernas innehåll. Det står ingenting om att eleven ska lämna ut sitt privatliv. Jag vilar mig också mot Barnkonventionens artikel som säger att barn får och har rätt till sina hemligheter. Det ska skolan också verka för. Vi ska därför inte ha uppsatser med det gamla innehållet om sommarlovet. Men vi kan knyta an till sommarlovet kursplanemässigt:

Knyt allt till kursplanerna och läroplanen!

  • Skriv om hur du har använt din engelska denna sommar?
  • Berätta om några gånger du verkligen fick använda matematiken i sommar?
  • Om du har sett en film på tv eller bio som du vill berätta om – gör det? Vad hette filmen? Vilka var med och spelade? Berätta om det du tyckte gjorde filmen sevärd?
  • Berätta om din läsning i sommar; var har du läst, hur har du läst, vem har läst för dig, vilka böcker har du läst, vilka böcker skulle du vilja ha läst, om du inte har läst något alls berätta om hur du hann med att läsa textremsorna på TV, eller om någon textremsa du blev arg på? Berätta om du läser något på tunnelbanans reklam som du vill berätta om?
  • Berätta om hur du tänker om klimatet, värmen, regnet och hur du har handskats med värmen, regnet och om du har upplevt ett stort åskväder med blixtar och dunder?
  • Berätta om något du skrivit, spelat, gjort på nätet? Har du googlat på något spännande ämne, har du spelat något nytt spel, har du inte varit ute på nätet? berätta?
  • Berätta om något du sett på TV, om du såg fotbollsVM och om du hade synpunkter på något lag som spelade orätt, bra, satte det snyggaste målet, domare som dömde lite fel, och om du var en av spelarna – vem skulle du ha varit, om du var en av domarna hur skulle du ha dömt, om du var linjedomare hur skulle det vara?

Osv…

Men skriv INTE om mitt sommarlov!

Men skriv inte om vad du gjort på sommarlovet. Men ta emot det eleverna formulerar om sina sommarlov. Det är en annan sak. Men kräv inte av dem att skriva om just det, eller berätta om just sitt sommarlov. Det hör inte till skolan. Det är utanför skolan. Fokusera på det som är innehållet.

Åtskillnad mellan hem och skola, en gränsmarkering!

En författare – jag tror Tomas Tranströmer – skrev om hur han inget hellre önskade sig att skolan och hemmet inte flöt in i varandra – utan att de höll sina gränser. Jag tror på Tomas Tranströmers markering i den frågan. Jag tror på skillnaden mellan hem och skola. Och därmed ansvarar jag för den. Dialogen ska trots det hela tiden vara rik och öppen. Men det vi gör i skolan ska relatera till skolan. Även om eleverna kommer in med hela sina liv in i den. Vilket de givetvis ska få göra. Men det är en helt annan sak.

Publicerat i Hinder för lärande, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Skolrättigheter, Styrdokumenten, Värdegrunden, Verkligheten | Etiketter , , , , , , , , , , , , | 26 kommentarer

Skapa intervjufrågor med sig själv

– Ja, då är du här Anne-Marie, vi tänkte börja med att ställa en fråga om …

– Vi? Hur menar ni, jag tycker det känns som det är jag och så är det jag. Nu upptäckte jag att jag själv sa ni till mig själv… fortsätt med frågorna bara, jag ska inte avbryta…

– Ja, jo, det är det här allvarliga med…

– Jag vill inte svara på några allvarliga frågor. Jag vill bara ha frågor som är lättsamma… typ … tänk dig skillnaden på en klump järn och bomull. Jag vill bara ha bomullsfrågor!

– Bomullsfrågor? Det blir väl ingen bra intervju! Vi är ju grävande journalister…

– Men så bra, kan ni tänka er att gräva upp jorden… tänkte nämligen leta efter lite maskar och så se om potatisen finns där… kanske

– Grävande journalistik handlar inte om jordnära saker… det handlar mer om globala saker… större saker…

– Nämen, stora frågor… åh, jag älskar stora frågor… jag vill ha frågor som handlar om månen, universum, stjärnorna…

– Men… alltså… stora livsfrågor… allvarliga saker….

– Anne-Marie, alltså … kan du inte ge upp. Varför har du ett sådant här inlägg? Vad tror du att det gör med din image… din allvarliga sida? Alltså vad tror du? Här sitter du och skriver helt konstiga inlägg där du ska intervjua dig själv? Vad tänker du på…

– Jag leker… jag gör det… jag måste. Det blir så allvarligt alltsammans. Och jag vet en som hör min röst och som blir glad och skrattar högt så han börjar gråta när jag läser för honom. Därför skriver jag så här… så det så…

– Blev du sur…

– Ja, faktiskt! Men det går över till imorgon. Kommer ett nytt humör med det svarta kaffet. Men då måste det vara väldigt varmt så jag får sörpla högt och ljudligt. Och vifta på tårna! Det sista är viktigt också. Hur skulle det annars se ut när man drack kaffe?

Publicerat i Skriver om ditt och datt | 2 kommentarer

Önska sig en fråga – det är både allvarligt och svårt

Önska sig en fråga

– det är både allvarligt och svårt…

men om jag fick önska mig något just nu så skulle jag vilja att någon frågade mig:

  • är du trött i rösten?
  • är du trött i pratkvarnen?
  • är du trött i stämbanden?
  • är du trött i ledbanden?
  • vill du bli överraskad?

Vilken fråga skulle du önska dig att någon ställde dig idag?

Allvarligt talat. Det är en bra fråga. Den att fråga vilken fråga man önskar sig. Det är en allvarlig fråga. Den fråga man konstruerar pekar liksom rakt in i själen och hjärtat. De frågor jag konstruerade nu handlar mest om att jag har föreläst i flera timmar och att jag är trött i stämbanden. Det är inte riktigt sant att jag är det men jag tycker om ordet stämband. Jag är inte heller trött i ledbanden – men jag har varit ledare idag. Då kan en plötslig ledbandströtthet infinna sig.

Nåväl – jag har ställt den här frågan till eleverna. De ställer frågor som riktar sig in i deras liv och funderingar. Det kan vara ett bra sätt att förstå ett litet barn, ja, en vuxen också.

Vilken fråga skulle du önska dig att någon ställde dig idag? Fundera!

Publicerat i Frågekonsten | Etiketter , | 1 kommentar

Föreläst i Motala!

MO TALA *

MOTALA *

Motala*

Mo Ta La *

Mota-la

LA – LA – la – la – la – Laaaa – la… (sångaktigt!)

Jag har föreläst i Motala idag.

Jag reste till Motala och pratade i flera timmar.

Först talade jag i tre timmar, sedan tyckte de som lyssnade att jag kunde prata i tre timmar till. Allt detta hände i Motala.

Jag sände iväg ett sms till någon som sms:ade mig om skolfrågor. Jag skrev jag är glad i Motala. När jag reste hem skrev jag:

Jag är fortfarande glad i Motala men lite tröttare.

På tåget somnade jag till någon liten unge… läs nästa blogginlägg….

PS. Ni som lyssnade i Motala – här är en plats att fundera och skriva på! Ni är så varmt välkomna! Tralalalla! DS

Publicerat i Föreläsningar jag ger | 2 kommentarer