Tåget saktade in i Gnesta. Så drog tåget igång efter att alla klivit av och på. I den tysta vagnen hördes en liten, liten röst.
– Heja tåget! Heja tåget! Heja tåget! Heja Tåget! Heja tåget!
Det är så lite som behövs för att få ett lok att orka. Innan någon tystade ned den där lilla hann jag le och tänka på de där krafterna som finns i ett lok och i en liten unge!
Plingelinga Jag blir glad då jag kan stanna upp och diskutera livet med en fyraåring. Fyraåringen berättar att han kan cykla utan att sitta på sadeln. Det är stora saker det. Sedan berättar fyraåringen att fyraåringen kan göra snygga sladdar. Jag berättar att det var länge sedan jag gjorde snygga sladdar men jag är glad för tipset.
Ute på gatan går en otroligt lugn pappa med sin lilla son. Den lilla sonen ska plinga i alla ringklockor på alla cyklarna. Det lät så härligt. Pappan tittade på mig och sa – Han ska plinga på alla ringklockor på alla cyklar. Jag tyckte genast om pappan. Han tog det med plingelingro. Själv blev jag genast sugen att pröva. Det var roligt. Jag plingelingade på en röd cykel. Min cykel är svart och den har ett helt annat plingljud. Tacka vet jag nyfikna ungar.
Tacka vet jag nyupptäckten. Det går att plingelinga sig fram genom livet.
Skolan börjar omedelbart att tala hinder då utvecklingsfrågor är på tapeten.
Men… säger vi snudd på unisont. Och så hittar vi våra förklaringsmodeller som gör att det nya blir förpassat i ett vaccum. Ett av hindren är att vi är ensamma och det nya känns för nytt. Istället för att aktivera upp den förförståelse som vi behöver för att knyta an till det nya.
Innehållets relation till oss och det vi redan gör.
Vi kan säga – Jag kan ingenting om nätet! och så förhåller vi oss till den tanken inom oss själva. Om vi känner skam inför vår oförmåga så börjar vi agera ilsket och frånstötande inför dem som vill, vågar och kan. Vi är så mänskliga. Men professionen kräver att vi tar oss an det vi ska. Låt oss bena i att vi inte kan nätet och inte vet vad vi ska undervisa elever om där. Vi kan börja med att tänka oss hur vi själva använder nätet. Låt oss göra en tankekonstruktion. Vi är i lärarrummet. Alla får säga sin sak om nätet. Vi dokumenterar det som sägs:
Om vi gör detta får vi en hel del att diskutera inom kollegiet. Det betyder också att skolans resurser görs tydliga. Det betyder att vi genom en ställd fråga kan komma åt våra föreställningar om vår okunskap och se det kollektiva lärandet som finns inom kollegiet. Det är lärarens gemensamma styrka. Det betyder också att vi får se varandra. – Jaha, hon spelar World of Warcraft… han har allt i sin mobil osv. Mycket sällan hämtar vi information av de resurser vi HAR i skolan. Och orden – Jag kan inte… måste motas i grind. Det är inte sanna ord. Under ytan vilar kunnande. I sann Vygotskijanda ordar vi självklart om det vi kan!
Sedan anammar vi det gemensamma – och delar med oss. Läraryrket är i sig ett ensamjobb, men vi skapar våra ensamheter, om vi fokuserar på frågorna kan vi utveckla ett gemensamt lärande också i kollegiet. Jag vill tänka kollegialt. Jag vill tänka att hjulet redan är konstruerat. Frågan vi ska ställa oss är hur ska vi rulla hjulet nu?
Jag tackar Skolverket för en generös diskussion i yrkesfrågorna.
