Som lärare bedömer vi. Det kommer med vårt uppdrag. Att bedöma handlar många gånger om att se att undervisningen når ut och påverkar eleverna. En bedömning vi sällan pratar om. En annan aspekt av bedömningar är det vi noterar men inte beaktar eller lyfter eftersom det inte förefaller vara sååå viktigt.
Då jag föreläser brukar jag utmana med frågan – När blir vi lärare nyfikna? När korsas våra föreställningar med ny information som gör att vi kan tänka på ett annat sätt? Då det rör pojkars lärande är ett sådant förhållningssätt en möjlig väg. Vi tvingas göra upp med det vi har tyckt till förmån för det vi kan tänka. Att se det man inte ser och när man ser det man inte ser så förändras något.
När jag börjar lektionen och väntar på att det ska bli tyst och att eleverna kommit till ro handlar det om en överenskommelse. Mina elever vet att de kan komma till ro och sitta ner inom 90 sekunder (jo, jag tar tid) men att detta inte alltid är möjligt. Ibland har en oro krupit sig in, en händelse som påverkar, något som det pratas om och som det måste pratas om, därför vet eleverna att det finns ett utrymme, dvs, att 90 sekunder inte alltid är möjligt utan att lektionen ska komma igång inom tre minuter. Det betyder att jag inte behöver orda så mycket om ordning och reda utan jag bygger in det i rimliga tidsangivelser. Det fungerar men eleverna måste få tid att öva sig på detta.
Hur som helst, då ser jag hur de elever som inte riktigt kan vara tysta börjar öva sig i att vara just det behöver detta väcka min nyfikenhet. Inte på att jag får lektionen att börja utan att eleverna som har svårt med att vara just tysta faktiskt kämpar med att lyckas vara det. Jag ser hur elever som vanligtvis är de som är pratiga och inte kan släppa sina rastinnehåll tränar sig i att vara tysta och låta lektionen börja. Det är också dessa elever jag lyfter när jag tänker på vad den här ordningen innebär. Det är inte de som inte lyckas som jag funderar över utan hur de som lyckas gör och hur de tänker.
I det japanska klassrummet jag besökte ringde lektionen in med en liten pingla. Det var en pingla med en hög ton. Pinglan påminde eleverna om att de skulle ”varva ner” och göra sig mentalt redo för lektionen. Lektionen började sedan fem minuter efter ljudet av pinglan. Ett sådant förhållningssätt och med ett sådant redskap kan eleverna just förbereda sig på att gå från rast till lektion. Lektionens början var knäpptyst. Det pratades först när läraren gett eleverna ett innehåll att samtala kring. Det är inte tystnaden som är målet utan att lektionen ramas in av ett vad, ett hur och ett när. Tider kopplat till respekt för både eleverna, lärarna och lektionerna är ett ramverk. Därför är det viktigt att lektionen verkligen börjar på utsatt tid samt avslutas när den ska avslutas.
Inte sällan tänker jag på oss lärare. Vi kommer inte på möten och vi är lika livliga i vårt prat och på vilken plats vi ska slå oss ner och vi kan skyndsamt ta ordet för att berätta att vi måste gå några minuter tidigare, nämligen en kvart, och så går minuterna också på våra möten.
Ja, detta om att starta lektioner.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Jag Jag är lärare igen. Det är det roligaste jag vet. Att möta unga och undervisa. Rasterna är lika viktiga. Där ser jag mycket, blir nyfiken på mycket och kan småprata med eleverna. På rasten fann jag två elever. De skrattade över böcker. De hade så roligt. De berättade:
