Språkmodet är ditt!

Öppet brev till min språkvän!

Vi har aldrig träffats.

Du addade mig på Facebook.

Du ville lära dig svenska.

Sedan dess har jag följt dig i den utvecklingen.

Hur du forcerat språkets gränser.

Tvingat språkpoliser att släppa in dig.

Struntat i konventioner för att du vill pröva ditt språk.

Jag läser dina mail till mig.

Jag har chattat med dig.

Du har slagit upp mina ord.

Svarat allt från enstavigt

till flerordigt.

Du har varit modig.

Det har jag inte behövt vara.

Jag äger inte ditt mod.

Jag äger bara mitt språk.

Du äger snart mitt språk.

Det är det vackraste jag vet.

Nu skriver du och berättar om dina studier.

Jag kan bara le.

Jag följer dig nu in i litteraturen.

Dina böcker.

Vårt gemensamma språk.

Jag är så stolt över att vara den du vände dig mot.

Jag har lärt mig så mycket av dig.

Men det har du ingen aning om.

Du har lärt mig vad språkmod är.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter, Litteratur och läsning, Skolrättigheter, Strategier, Svenska, Svenskämnet | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Språkmodet är ditt!

Progression – hur synliggör vi den?

HAND utsträckt Hur synliggör vi och medvetandegör vi exempelvis progressionen inom de begrepp vi omger lärandet med. Jag tänker på begreppen

TEXTRÖRLIGHET

REFLEKTION

KARAKTÄRBESKRIVNINGAR

ANSVARSTAGANDE

SUBSTANTIVISERANDET

LÄRANDE


Det kan låta som märkliga begrepp att skapa ordning i. Men jag menar att det finns en progression i ansvarstagande. Det finns likaså en progression i vad det innebär att reflektera. Textrörligheten har jag börjat skissa en progression kring. Substantiviserandet (vet inte om ordet finns men då man tar bort verben och ersätter dem med substantiv, alltså skapar ett akademiskt språk). Reflektion har också en progression eller en utveckling. Progressionen i reflektion kan vara att fantisera, fundera och reflektera. Jag vet inte om jag är rätt ute.

Då det gäller ansvarstagande så växer ju det med uppgiftstilltro. Ansvaret ska vara en sak man växer med. Och oftast tänker jag att vi tar ifrån eleverna den utveckling som de egentligen borde få tillåtelse att utveckla. Ja, ja! Jag måste tänka på allt. Jag gör det också. Ibland kanske jag tänker för mycket.


Anne-Marie,

Jag återkommer om en tänkt progression av innebörden av ordet TEXTRÖRLIGHET. Jag har redan skissat på ett sådant inlägg.

Publicerat i Styrdokumenten | Etiketter , , | 1 kommentar

Moderlighet

DSC_3154

Jag är mamma. Ibland blir det för stor sak av mammigheten. Jag övar mig i att vara mindre mamma. Det är svårt. Jag är mamma! Det går inte över.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Nationalencyklopedien och mitt sätt att skriva

DSC_9082


Jag har fastnat i Nationalencyklopedien. Jag fastnade under ordet ”Språk”.

Det gör ingenting om man fastnar vid ett ord. Men ordet ”språk” är ett helt begrepp. Det låter sig inte ringas in. Jag läser om språkgeografin, om språkförbistring och om språkkontakt.

– Va, språkkontakt? tänker jag. Men kära nån. Är inte allt språk en form av kontakt och i sig en kontaktyta?

Jag stryker med min hand över Encyklopediens text. Jag berör den med min hand. Jag har kontakt med texten. Jag har läst den, jag har tänkt på den, jag har berört den, jag har valt ut den, jag har fotograferat den, jag har funderat över innehållet, jag har ställt frågor till mig själv. Jag har dammat av mina kunskaper, jag har givit näring åt något jag inte visste men hade en aning om, jag har språkberikat mig. Tänk om texten om textkontakt förstod det.

Jag undrar hur ni förstår min text. Vad händer med er läsning om ni fick höra mig skriva i verkliga livet? Jag talar in vartenda ord. Därmed vet jag vilken känslofärg mina ord bär med sig in i budskapet. Jag har under denna skrivning talat vänligt, lite lekfullt och en aning pillimariskt. Jag förehåller mig så till ord och meningar. Kan inte låta bli!

Anne-Marie

Publicerat i Svenska | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Nationalencyklopedien och mitt sätt att skriva

Lärarrollen framför allt mitt i!

DSC_2142-1DSC_2135-1 Det är ett underbart spänningsfält att vara bland elever och lärande ungar. Det är mångfald, flerfaldiga röster, det är liv och det är ständig rörelse. Det är flera frågor än det är svar. Det är klassrumsdunder och livlighet. Det är aktivitet. Jag ställer mig hellre mitt i alltsammans, än framför. Då jag står där mitt i så har jag rörelsen runt omkring mig. Så tänkte jag mig min lärarroll då jag visionerade om den under min lärarhögskoletid. Jag ville inte ha en kateder, jag ville inte vara en fröken, jag ville inte köra över, jag ville inte…

Väl ute i skolvärlden så gjorde jag det jag inte ville. För så börjar man ofta sin lärarroll. Man kliver rakt i de skor som står där. Man nästan måste göra så. Det ska man tillåta sig som lärare. Så får man tag i sin vision och kliver i de oprövade kängorna… och börjar bli den lärare man tänkte sig en gång. Jag är mitt i. Det skrev jag i min lärarvision. Jag skrev också att eleverna skulle få det största talutrymmet. Inte att jag skulle ha det. Allt detta tänkte jag under min lärarutbildning. Det var bra att jag fick tänka så. Därmed kunde jag börja verka för det jag en gång tänkt.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | 2 kommentarer

Den välfyllda hjärnan och förhållningssättet

HUVUD-utan ansikte - bara form Man talade en gång i tiden om att barn var som oskrivna blad. Det vara bara att skriva in sig i barnen så visste barnen det vi ville att de skulle veta. Detta var en barnsyn som inte ville barnen illa utan mer hängde samma med den tid som denna barnsyn verkade i. Denna tanke vittnar också om att det fanns en diskussion om hur barn tänkte, hur man lärde barn något över huvudtaget. Man måste sätta in idéer i det ljus och den tid idéerna verkade i.


Men faran är om vi fortsätter att förhålla oss till tanken att vi kan skriva in vad barn ska kunna och inte samspela med det elever och barn kan. Om barn inte får presentera sig och skriva in sig i oss kan vi vuxna inte förvänta oss att vi kan skriva in oss i dem.

Anne-Marie

Publicerat i Barns rättigheter | Kommentarer inaktiverade för Den välfyllda hjärnan och förhållningssättet

Frågan är hur lång livslängd frågan får?

Minneskortets bilder 362

Elever som ställer frågor är igång. De är med. De undrar över någon. Själva frågan visar det. Den bör få äga sin kraft och få mer tid att leva inom eleven. Jag ser den självställda frågan som en nyckel till själva lärandet. Jag tänker också på monologsamtalet, det Vygotskij tänker sig att vi gör då vi inte riktigt förstår, och jag ser den ställda frågan som en del av just detta samtal. Mina elever vet att de inte får svar. Men de ställer sig frågor tillsammans med mig. Sedan går de iväg och grubblar och kommer tillbaka och berättar hur de tänkt och utvecklat sitt svar. Detta är oerhört intressant. Det är till en början en frustration att inte bli servad av sin lärare. Men den läraren är inte jag.

Detta har påverkat mitt förhållningssätt och jag aktar mig noga för att döda frågans livslängd.


Anne-Marie


Publicerat i Vetenskap och teori | 1 kommentar