Öppet brev till min språkvän!
Vi har aldrig träffats.
Du addade mig på Facebook.
Du ville lära dig svenska.
Sedan dess har jag följt dig i den utvecklingen.
Hur du forcerat språkets gränser.
Tvingat språkpoliser att släppa in dig.
Struntat i konventioner för att du vill pröva ditt språk.
Jag läser dina mail till mig.
Jag har chattat med dig.
Du har slagit upp mina ord.
Svarat allt från enstavigt
till flerordigt.
Du har varit modig.
Det har jag inte behövt vara.
Jag äger inte ditt mod.
Jag äger bara mitt språk.
Du äger snart mitt språk.
Det är det vackraste jag vet.
Nu skriver du och berättar om dina studier.
Jag kan bara le.
Jag följer dig nu in i litteraturen.
Dina böcker.
Vårt gemensamma språk.
Jag är så stolt över att vara den du vände dig mot.
Jag har lärt mig så mycket av dig.
Men det har du ingen aning om.
Du har lärt mig vad språkmod är.
Anne-Marie
Hur synliggör vi och medvetandegör vi exempelvis progressionen inom de begrepp vi omger lärandet med. Jag tänker på begreppen


Det är ett underbart spänningsfält att vara bland elever och lärande ungar. Det är mångfald, flerfaldiga röster, det är liv och det är ständig rörelse. Det är flera frågor än det är svar. Det är klassrumsdunder och livlighet. Det är aktivitet. Jag ställer mig hellre mitt i alltsammans, än framför. Då jag står där mitt i så har jag rörelsen runt omkring mig. Så tänkte jag mig min lärarroll då jag visionerade om den under min lärarhögskoletid. Jag ville inte ha en kateder, jag ville inte vara en fröken, jag ville inte köra över, jag ville inte…
Man talade en gång i tiden om att barn var som oskrivna blad. Det vara bara att skriva in sig i barnen så visste barnen det vi ville att de skulle veta. Detta var en barnsyn som inte ville barnen illa utan mer hängde samma med den tid som denna barnsyn verkade i. Denna tanke vittnar också om att det fanns en diskussion om hur barn tänkte, hur man lärde barn något över huvudtaget. Man måste sätta in idéer i det ljus och den tid idéerna verkade i.