… jag upplever verkligen pedagogisk kreativitet då jag säger ordet skolbibliotek!
För länge sedan funderade jag kring vad skola betydde för livskänslan. Själva tillhörandet och vikten av att få ingå i en skola och i ett sammanhang, och jag tänker på den då jag läser en artikel i Svd. Jag tänker på hur många hinder som läggs för skolan, krokben skulle vi kunna säga, där skulden hamnar hos eleverna och på läraryrket. Jag tänker inte uppehålla mig kring krafterna kring skolan och bråka om skolan som mot en mobb. Ni som vet kliv in i ett klassrum och pröva yrket. Ni lämnar det fortare än ni anar. Det är nämligen svårt. Mycket svårt. Oändligt svårt. Men fantastiskt utmanande. Nog om det. Vi ska polera fram vår inre styrka! För det är vi skyldiga oss själva och eleverna.
När ska skolan förstå sin oerhörda betydelse för unga människor? Vi är människor. Och kanske borde vi polera fram skolbyggnaden både som byggnad och som innehåll? Kanske borde vi strunta i alla storord om hur illa det går i skolan, stänga portarna mot snålblåsten och möta upp dem som verkligen kan säga något om eleverna – eleverna och lärarna!
Jag minns då Estonia sjönk, och jag sjönk som en sten och min livssituation fick skavsår. Jag minns hur skolan för mig personligen betydde så mycket mer än de kunskaper mina ungar skulle proppas fulla av – jag minns att jag uppskattade skolans vardagliga rytm, skolmaten och att skolsekreteraren höll ett vakande öga på mina ungar, att livet fick ett slags mönster och stadga i mina barns liv. Om än att skolan inte fullt ut kunde förstå sin betydelse vet jag att jag funderade på. Att skolan inte förstår?
För det är inte så att skolan bara får barn från olika hemförhållanden, kris och elände, välpålästa föräldrar som ger sina barn Hamlet till frukost, ungar som spelar fotboll på fritiden och allt det där som också påverkar skolan – skolan påverkar i hög grad hemmen!
Det borde vara obligatoriskt för lärare att ringa hem till trötta och falukorvsstekande föräldrar och berätta om barnets görande och lärande i skolan. Varför ringa hem och gnälla över ett kastat suddigum och tro att skolan vinner en fostranskamp i sakfrågor och därmed göra föräldrar rädda för skolsamtal och skälla på sin unge och äta middagen under tystnad.
Skolan presenterar sig alltid. Kanske var och en av oss kunde skolpresentera oss genom att byta perspektiv. Signalera att skolan klarar av saker och ting. Och skolan ser till det lärande som varje barn faktiskt visar upp. Det är skolans innehåll. Lärandet.
Skolan annonserar och presenterar sig ständigt inifrån. Kvinnan som jag möter på väg till en föreläsning jag ska hålla vid en skola jag inte hittar till ler alldeles underbart stort då jag frågar efter vägen – Men det är ju den skola där mina barn går – och visar med stora gester vägen till det som tycks vara den allra bästa skolan i hela världen. Skolan presenterar sig i förälderns leende. När förstår skolan detta? När kan skolan resa sig ur askan och erkänna sitt inre värde?
Jag tänker på skolbiblioteket i en liten skola jag besökte, där ungarna fick vara skolbibliotekarier för att bibliotekarien själv satt i en mjuk stol och läste böcker. Och alla ungarna frågade – varför läser du? – och bibliotekarien svarade att hon läste för att hon var så hungrig. Hon visste hur hennes modellande av eget vuxet liv och läsande kunde presenteras för ungarna. Va? Hungrig på böcker? Kan man vara det? Är inte böcker sånt som vuxna vill att ungar ska läsa för att de måste? Skolans roll och betydelse går inte att sätta fingret på! Men varje person i skolan ska ansvara för värdet av skolan och svara på skolans betydelse för varje barn och ungdom.
Jag har en dröm … att då hösten startar igen med sin skolklocka och samlar in alla elever igen – att mottagandet blir stort och varmt. Skolan ska vara generös säger läroplanen Lgr 11 och jag tänker – att vara generös är att veta sitt värde och leva det – annars kan man inte ge och visa tolerans – till dem man ska verka generös i förhållande till. Jag drömmer om att alla – hela skolans personal står och tar emot eleverna, ler och tar i hand. Inte så att lärare var och en möter eleverna i klassrummet, utan att varenda kotte av skolans personal sätter på sig namnbrickor som är stora och tydliga, möter upp i hela skolans miljö och tar eleverna i hand, hälsar dem personligt välkomna. Och i aulan någon timme senare håller rektorn ett brandtal om skolans vikt i guld! Det drömmer jag om.
Jag lovar att skriva ett välkomsttal till skolstarten i höst. Jag vet att många elever inte alls längtar ut i sommarledigheten. Det är inte så enkelt att vara ledig som vi vill tro. Det är inte det. Många, många elever när en längtan tillbaka till skolan. Den tillåts de inte visa för skolan själv visar inte riktigt upp att det är tillåtet. Vi ska skaka av oss fulorden om skolan, vara Vygotskijlärare som ser framtiden och lämnar dåtiden bakom oss, och då skolornas golv poleras blanka av putsmaskiner ska vi tänka att det gäller hela idén om skolan – Den ska glänsa!
Läs också om skolanknytning – ett annat sätt att se på skolans betydelse!
Härligt möte igår kväll – med och om skolbiblioteken – vilket engagemang och vilken kraft. Biblioteket är något för det framtida. Boken kommer aldrig att försvinna. Nätet kan inte slå ut en bok, och boken kan inte slå ut något nät. Det är aldrig antingen eller – det är aldrig så enkelt. Ett skolbibliotek är något fantastiskt levande – skolans verksamhets bultande hjärta är biblioteket. Och det är med ny tyngd ett bibliotek ska få i skolan och en ny kunskap om bibliotekets roll.
Och de skolor som i någon slags förtvivlad iver plockade ned bokhyllor och böcker, slängde och bar ned boklådor i skolkällare, för att det nya skulle in vad signalerades då egentligen till barnen? Kan vi sedan klaga på att ungar förlorar läsförmåga och inte längre vill läsa böcker? Det är djupt tragiskt att det blev som det blev. Att vi inte har gjort kopplingen till den modell vi visar upp där boken, texten och läsningen inte är något att lägga vikt vid. Det är också viktigt att komma ihåg skolans historiska betydelse för att barn kom att läsa – där Sagabiblioteket med sin mångfald böcker var ett lärarinitiativ med höga ambitioner och visioner som kom att förändra många barns läslust till ett livslångt läsande. Nu är det dags igen!
Jag ser en framtidsrörelse och en framtidsplats. Frågan är var skolan placerar sitt bibliotek? Och hur hela skolans personal ser på skolbibliotekarien? Vad vet vi om yrket? Vad är ett bibliotek idag? Vad kan det inte bli imorgon? Och så den viktiga frågan – om man har ett rum med böcker har man då ett bilbiotek?
Jag tänker på mina skolbesök i andra länder – där böckerna tycks växa upp i skolan tillsammans med eleverna och där bibliotekarien är den som ser till att den röda mattan av möjligheter till kursplanerna och läroplanen kan bli verklig och möjlig för lärare och elever att beträda. Kanske vi ska ta vår skolbibliotekarie i hand och fråga – vad kan du göra för mig som lärare? Jag tror vi skulle häpna! Och det vill jag göra. Häpna. Skolbiblioteket ska vara en sådan plats!
Tack Skollagen för lagen om dem! Tack också ni eldsjälar som brunnit utan att brinna slut! Tack!
i rummen ligger en sky kvar
som inte verkar ha misstänkt något
men fortsatt som förut
gjort upp planer
och sett fram emot livet
Japp – det var Bruno K Öijers ord ur diktsamlingen Dimman av allt, 2001. Om jag ska vara källkritisk så har jag denna gång inget att säga annat än att återge källan.
Ord har sådan ofantlig makt … så mycket viktigare då att vi lär ungar, barn, ungdomar och varandra hur man handskas med kraften och hur man möter den, handskas med den, förstår den och själv om möjligt behärskar den. Det finns inget farligare än en penna och ett papper. Det finns inget rike större än ordets. Allt handlar om hur vi möter, bemöter och slår oss samman eller ifrån … och aldrig någonsin får ord stå oemotsagda om de avser att kränka eller förminska någon.
Jag gillade inte Plattan en gång. Det berodde på att jag inte tyckte om platsen alls. Så satt jag på en middag och kom att tala om Plattan. Jag åbäkade mig och sa att den platsen är ju rent förfärlig (så brukar jag inte uttala mig, så kategoriskt, men det är roligare att skriva så än att vara så himla snusförnuftig och beskriva hur jag lägger huvudet på sned liksom för att stjälpa in orden i öronen och så komma med något fantastiskt genomtänkt) och så fortsatte jag att uttrycka mig om just Plattan. Nu var det så att min bordsherre var arkitekt och mycket kunnig om just den här Plattan. Jag försökte envist att ta tillbaka mina fåfänga och uppflugna yttranden som om jag kunde sopa hem dem som brödsmulor för att baka en ny kaka.
Men jag insåg hur mycket skönare en plats blir då man kan något om den. Så platsen framträder och blir upplyst. Och hur kunskap sedan sätter sina spår och gör att man alltid funderar över just varför man tyckte som man tyckte och hur det nu kan komma sig att man tycker helt annorlunda. Då jag går över Plattan brukar jag snegla åt alla hus-håll och ana vilket centrum som skapades där jag går. Sen slinker jag in på varustråken och köper mig en glass och så var tankarna borta för den gången.
