Anne-Marie Körling

I Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (2010) läste jag om hur glädje lätt kan förvandlas till skam. Ja, nu skrev inte Tor Wennerberg så men jag skriver hur jag förstår det som står. Jag har funderat mycket över glädjen i skolan. Lusten att lära!

Glädje är en känsla! Källan till glädje kan vi aldrig veta men yttringarna kan vi se och få ta del av. Jag tänker på barn som gör något som de själva uppfattar som fint och känner glädje inför men möts av en lärares blick och ord om att arbetet inte duger eller är tillräckligt bra. Glädjen blir då skam.

Kanske är detta hela klämskon – att skolan inte förmår möta det elever gör och visar upp det de kan utan att skolan i stort som i smått värderar bristen och påtalar den. Och vad gör en elev med känslan och i det stora hela – vad gör det med synen på skolan?

Jag är av den inställningen att det en elev presterar, gör, producerar är ett slags svar på en mängd saker. Inte bara kunskapsmässigt utan signalerar också hur relationerna ser ut och hur eleven lär sig att se på sina arbeten. Risken att utsättas för skam skyr vi som elden.

En väg bort från rätt och fel, bristsyn och ansvarsläggande i elevens knä är att betrakta elevens arbete som en början. Det betyder att vi lärare tar emot det eleven har gjort och det eleven har förstått utan att värdera detta. Eleven får känna sig nöjd.

Det vi sedan kan göra är att analysera vad vi måste undervisa om, inte vad vi ska leta efter för brister i elevernas arbeten. I undervisningen kan vi stötta, fokusera, hjälpa och lyfta fram de kunskaper eleven behöver. Och så får eleven göra ett nytt arbete utifrån vad undervisningen gestaltat.

Detta andra arbete ska då sättas i relation till det första arbetet. Såväl lärare som elev ska ta emot det som processats och se till skillnaderna mellan dessa två arbeten. Skillnaden ska påtalas, omtalas, diskuteras, fokuseras så att eleven genom sina arbeten blir varse sin lärande utveckling. Då handlar det inte om att bedöma det ena arbetet som sämre än det andra utan att värdera skillnaderna och ge eleven möjlighet att bli medveten om den.

Därigenom stöttar och utmanar undervisningen eleverna att utvecklas. Läraren håller i lärandet! Eleven befinner sig i det.