Ronja Rövardotter har jag läst flertal gånger. Jag har läst den högt för vuxna. Jag har läst den högt för barn och ungdomar. Jag har läst den tyst för mig själv. Om jag vore i den åldern som Ronja själv är i skulle jag ha läst om denna bok hundratals gånger. Jag skulle identifiera mig med henne, vilja trotsa för att växa, söka upp äventyren runt knuten och växa med boken. Jag skulle sörja SkallePer på det sätt som jag tycker sorgen är som mest livskraftig och önskvärd – den gamle ska gå bort men lämna något viktigt kvar – ett hopp för dem som lever vidare. Jag skulle älska att trotsa den far jag både skulle älska och känna tvivel inför, vad är det för värld han visar mig och vad är det för värld han inte vågar låta mig gå ut i. Jag skulle härbärgera mammans vackra sång och lyssna till den stämma som Ronjas modersröst ger av lugn och utmaningar. Jag skulle utmana en okänd att hoppa över helvetesgap för att inse att utmaningen och leken knyter oss samman.
Och med min kompis Birk skulle jag förstå hur man både kan vara vän och ovän, tycka och tänka lika och olika och hur ens föräldrars kiv och bråk inte alls kan styra över den växande vänskap som kanske övergår till en slags kärlek. Allt i Ronja handlar om att uppleva en gräns och att utmana den.
Kanske Astrid Lindgren förstod vilken tid vi skulle komma att kliva in i. Den där gränserna tillsammans med barn suddades ut och den otrygga världen syntes ha helvetesgap lite överallt. Det är farligt att leva och barnen ska skyddas mot farorna. Framtiden ska vi rusta mot men att rusta barnen med tydliga gränser att hoppa över och kunna växa i förhållande till det gör vi sällan. Ramverk är viktiga saker. Klockslag likaså.
Jag minns en unge jag träffade som fick vara ute så länge hon ville. Hon ville inte vara ute så länge hon ville. Hon ville att hennes föräldrar skulle vilja ha hem henne en viss tid. Hon önskade sig föräldrar som sa; Kom hem prick klockan sju! Sen skulle hon kunna veta att de verkligen ville ha hem henne då. Hon skulle veta att prick fem över sju hade hon klivit över en gräns och den märktes genast. Hennes inre klocka skulle slå följe med föräldrarnas förväntan om hemgång.
– Jag vill att mina föräldrar älskar hem mig! skrek hon en gång i förtvivlan. Ingen älskar hem mig. Så ruckade hon på gränserna som inte fanns för att hitta dem. En kväll kom hon inte hem alls. Hon hade slutat lita på vuxna. Hon trodde sig inte längre älskad. Denna sorgliga berättelse fick jag en gång för länge sedan av en människa som sprang ifrån allt och alla. Det var bara det att hon hela tiden letade efter den människa som sprang efter henne. Att älska henne tillbaka trots att det kanske var svårt att göra just det. Ronja då… och Astrid Lindgren?
Jo, allt i Ronja Rövardotter handlar om gränser. Och gränserna handlar om en Riddarborg som är världen, först den hela världen, sedan en avstamp mot den som syns därutanför, skogen.
Gränserna handlar om en pappas oro för sin dotter och en mammas vilja att låta flickan växa inom ramarna för deras och andras kärlek till samma barn. Det handlar om livet och döden och den verkliga gräns som själva livet har. Det handlar om gränsen mellan att våga hoppa och inte våga hoppa ut i livet. Med ett ramverk som håller för det!
Denna lektion kan vara såväl muntlig (mycket muntlig) för att senare bli skriftlik. Läraren eller någon annan fingerfärdig snabbskrivande person kan låta varje elevs mening bli åskådlig genom interaktiv whiteboard men då måste personen ifråga inte tvinga eleverna att säga nya meningar utan generöst tillåta dem som inte kan komma på något att härma. Så – sätt in ”sopsug” i en mening:
Vi lär av alla miljöer och vi blir till i dem också. Ibland betyder miljön absolut ingenting men då betyder personerna och relationerna precis allt. Den gode läraren på Universitet fick den gråa och mycket stela lektionssalen att bli gyllengul genom sitt leende och sin värme. Och då berättelserna kom så satt vi som naglade vid stolarna. Jag kunde ha svurit på att väggarna var målade i de skönaste färger och att stolarna var mjuka och sköna.