Skolavslutningar innebär att eleverna släpps ut i den väntande ledigheten. Som om det vore från något instängt till något som liknar frihet. En ledighet som inte alls är lätt för alla barn. Skolan är en plats för struktur och gemenskap, ett dagligt mål mat och vuxna som finns där för barnen och ungdomarna. Det är inte alltid lätt att vara ledig. Klasskamrater försvinner med föräldrar till sommarställen eller ut på resor och de olika förutsättningarna för att ha sommarlov blir synliga. Att hänga på stan är en sommaraktivitet – kanske den vanligaste om man bor i en storstad. Att vara hemma och sova ut en annan. Dataspel är en kommunikationsmöjlighet och timmarna kan försvinna framför datorn. Det är många, många som saknar skolan redan efter några dagar. I skolan finns sammanhang och mening. Vi får inte glömma det.

Också för lärare kan avslutningar vara kämpiga. Visst gråter man då traditionen gör sig gällande och den blomstertid ekar i aulan. Men tårarna hör till. Svårare är det med den sorg eller glädje som man känner för att skiljas från sin klass. Under flera år har läraren knutit an till sin klass och med några kämpiga sista skoldagar i juni ska banden knytas upp och eleverna … ja de får en ny lärare och hamnar i en ny organisation. I bästa fall behöver läraren inte oroa sig för att eleverna fått de kunskaper de ska men ofta gnager den oron hos läraren – tänk om och ifall att jag har misslyckats!

Och att knyta upp banden till klassen, den kollektiva, och de enskilda eleverna. Till vissa elever går det galant och enkelt, till andra är det mycket svårare. En del elever har erfarenheter av trygga vuxna och klarar avsked och lärare kan därför tacka dessa elever för de år som varit men för en del elever är läraren mer än bara en lärare. Dessa elever har krupit sig innanför och där är processen en aning svårare. Vi behöver prata om dessa separationer. Vi behöver prata om att knyta an och att knyta upp.

Och i lärarrummen sitter sedan lärarna på avslutningskaffe och äter smörgåstårtor. En del lärarna bär med sig föräldragåvorna och elevpaketen där andra lärare sitter med sig själva och det är gott nog. Det är som om utvärderingarna syns i något som givits en lärare i form av en ballongresa över Stockholm och hos en annan lärare som fått en ros av en elev som äntligen har fått upp ögonen för boken. Ingen talar om detta. Och den lärare som fått alla elever genom skolans sista skälvande dagar och kämpat med att alla ska få åtminstone godkänt kan sitta utan något i sina händer. Men i lärarhjärtat veta – jag har gjort mitt jobb!

Och generellt tänker jag så här. Vi ska fira våra skolstarter! Det är då vi ska samlas i aulor och hålla välkomsttal där rektorn har gjort sig skolfin och med andakt i rösten välkomnar till ett nytt spännande år. Lärarna ska stå där med sina yrkesstolthet och le så där som lärare ler då möter elever. Och eleverna – de ska få uppleva det meningsfulla med att gå i skolan! Vi ska rikta oss mot innehållet, verka för relationerna och tillsammans äta skolmaten i matsalen. Det är höststarten vi ska fira. Och den ska vi göra högtidligt väsen av! HURRA!

Och givetvis ska vi fira att eleverna har lärt sig så mycket i skolan tillsammans med klasskamrater och skolpersonal och att vi under sommarlovet ska förvalta kunskaperna i verkliga livet! Utmana skolkunskaperna! Fira det vi lärt oss!