Anne-Marie Körling

Det var i den öde bokhandeln tanken slog mig. Vad gör man åt den stora näthandeln med böcker och det sinande kundunderlaget i den fysiska bokhandeln? Vid en fråga till bokhandlaren fick jag svaret:

–       Ingenting antar jag, det går inte att göra någonting alls. Man får ge upp helt enkelt.

Det var som att erkänna sin för tidiga bortgång. Det fanns inget ytterligare att framtidsvisionera om. Jag tänker på ordet uppgivenhet. Det mycket farliga ordet som betyder att man faktiskt ger upp. Man dukar under på grund av svårigheterna. Då jag står där i bokhandeln med Sven-Eric Liedmans bok Hets så tänker jag förstås på skola och på lärarkåren. Detta yrke som dras i smutsen om och om igen. Det är inte lätt att vara lärare.

Jag ser mig om i bokhandeln, det är sannerligen tomt därinne. Vem tror på en bokhandel när allt är billigare på nätet? Vem tror på en lärare som undervisar eleverna om att läsa mellan raderna? Vi måste profilera läraryrket. Vi måste finputsa skolan med sitt innehåll. Precis som bokhandeln måste vi erkänna problemen men absolut inte ge upp. Vi ska inte och kan inte vänta oss att lösningen kommer utifrån. Det gör den inte. Vi måste göra något. Jag tänker att i båda fallen, bokhandel och skola, handlar det om att mötas kring något som kan kallas innehåll och som delas genom och i mänsklig kontakt.

Uppgivenhet är mycket farligt. Det leder till håglöshet och kraftlöshet. Den bjuder inget motstånd. Inte ens viftar den med en vit fredsflagg. En trött bokhandlare säljer inte längre böcker med inspiration och läsglädje. En uppgiven lärare väntar ut en möjlig yrkesreträtt eller pension så man slipper eländet, andra kavlar upp ärmarna för att de har modet och viljan att göra detta. En och annan visionär försöker lysa upp i det så dystra lärarrummet och hurtfriskt säga – When in hell keep walking – för att ingjuta det hopp som Winston Churchill manade till under storkrig.

Och vi måste vi lärare. Vi får inte ge upp. Aldrig någonsin. Även om det spottas tvi vale mot lärarhögskolor som utbildat oss. Varje gång jag möter en lärare ser jag en klass med elever bakom denne lärare.

En lärare är per definition en representation av närmare trettio andra. En lärare är i relation till elever. Det är lärarens viktigaste möjlighet och uppdrag. Med sin kunskap om vad att undervisa om och i mötet med eleverna och deras absoluta rätt att få vara och bli lärande. Den lärare som går in i ett klassrum ler eller suckar mot framtiden. Om denne lärare tyngs av misstro mot sitt yrke och av ledsagande ord om en skolas misslyckande så skadar det eleverna, precis som dagens lärarkandidater som får sin utbildning underkänd redan innan de står yrkesfärdiga i klassrummen. Vuxna som givit upp skapar inga goda förebilder för de unga som ska växa upp och i framtiden delta aktivt i det som förväntas av dem.

Bara det faktum att varje lärare möter så många elever dagligdags gör att vi alla ska stötta våra lärare. Lärarens närhet till eleverna är källan ur vilken lärande kan äga rum. Det krävs relation, det krävs ett innehåll, det krävs en levande kommunikation.

I bokhandeln får jag lust att säga

– Du jag är här och handlar en för mig mycket viktig bok och jag vill inte drabbas av din uppgivenhet inför mig och att jag faktiskt är här. Jag vill vara här för jag vill gå omkring bland böckerna och genom denna plats lära mig om annan litteratur. Överge inte mig som bokläsare trots att jag på inget vis fyller bokhandelns förväntade dagskassa genom mitt köp. Jag har faktiskt valt att handla här och för det betalar jag en hundralapp extra. Låt mig få vara här och ta hand om mitt botaniserande bland böcker och hjälp mig som den sökande jag är efter andra boktitlar. Jag vill gärna åtnjutna din bokhandlarkunskap. Jag är medveten om att er bokhandel lever ett svårt överlevnadsliv men jag är kund och jag vill få tillåtelse att göra mina bokinköp och lära där jag är just nu. Jag vill ha en bokhandlare som tror på just mig och mitt intresse.

Nej! Jag vill inte att bokhandlaren ser trött ut och överger mig i en uppgiven suck. Då kommer jag att sörja bokhandlarens död innan bokhandeln slagit igen. Jag vill inte det. Istället borde bokhandlaren i mig se en möjlighet. Börja med mig som kund och erkänna mitt intresse.

För skolan gäller samma sak. Det är mycket lätt att ge upp nu, många lärare gör det. Men jag manar precis till tvärtom. Ta fasta på det dagliga i skolan. Dokumentera det som sker av lärande och kommunicera det. Börja med eleverna, ge dem ordentlig plats i sina lärande liv, bemöt dem med glädje och generositet, låt dem vara namngivna och erkänn att deras skolplikt som de vuxnas ansvar och yrkesuppdrag. Tänk lärande och tänk elever. Stäng dörren en aning mot det skrikiga därutanför och polera fram självförtroendet i ren trots. Sluta inte. Stäng inte av uppdraget. Bygg inga vallgravar i krigszoner, ge flum ett innehåll, sätt sprätt på läroplanens vackra ord om generositet och slå upp kursplanernas innehåll, och skratta med eleverna i klassrummen, ge läraren näring. Följ det som ska följas och ge detta innehåll det liv som bara lärare och elever tillsammans kan göra. Låt eleverna bli medvetna om sitt dagliga lärande genom att summera lektionernas lärande innehåll, gör det till en kollektiv möjlighet, annonsera sedan detta lärande till rektor så att rektor får stöd och kunskap om vad som händer av lärande i skolan.

Låt lärandet vara det fokus vi alla delar. Tystna inte kring det. Värna relationerna, såväl till innehållet i skolan som till personerna i den. Möt upp de som kommer skolan; elever, lärare, rektorer och all annan personal. Gå till skolmatsalen och ät av den mat som ett unikt Skolsverige serverar alla barn varje dag.

Klart att skolan ska ta sig själv på allvar. Kritik måste tas emot för att skapa förändring. Jag tror dock att det största hindret är att vi dukar under eller ger omvärldens skoltankar för stor plats. Vi kunde hellre beskriva allt det vi dagligdags gör i klassrummen. Vi skulle avsluta varje lektion med en summering och den skulle vi ta med oss till livfulla och innehållsrika pedagogiska diskussioner för att utveckla ytterligare och korrespondera innehåll med dem som ställer andra frågor om skolan än de vi kan och ska svara på.

Skolan måste förändras, där ingenting görs blir luften snart unken, och där alldeles för mycket nytt ska förändra skapas korsdrag. Pedagogik och didaktik är inte några tomma skramlande ord utan har innehåll och mening för alla oss som är i skolan. Skolan är en mötesplats. En gigantisk sådan. Det må ha gott överstyr. De må ha gått åt pipsvängen med än det ena än det andra. De må ha gjort det. Men att dränera skolan på allt sitt innehåll är att överge de som verkligen kan göra något åt den: Rektorerna, lärarna och eleverna samt det innehåll som måste få lysa starkare i samtal överallt där skolan presenterar sig.

Eleverna har rätt att lära sig. De har också yttranderätt. Och kanske säger de som jag i bokhandeln: Men jag då! Jag är ju här! Överge inte mig. Jag vill!

Och det är just där det händer – med eleverna! Där är läraren! Det är läraryrket!

Låt vara! Låt bli! Låt stå!