Igår hörde jag några personer som inte var i skolvärlden tala om sina lärare. De namngav dem. Och något varmt kom i rösterna. Och minnet syntes gott kring lärarens namn. En fick tårar i ögonen. För att läraren just i rättan stund förstått elevens situation och befriat en börda av livsstorlek och själstyngd. Det var inga storverk dessa lärare gjort utan mera att de varit seende och lyhörda och mitt i geografilektionen haft förmågan att sträcka ut en hand och med ett ord eller två visat på framtiden.
Jag befann mig mitt i någonting som absolut inte hade med läraryrket att göra. Låt säga att jag var mitt i stan. Jag hörde diskussioner om lärare, skolor och allmänt skolprat. De som talade var föräldrar. De talade så gott om skolan deras barn gick i, om lärarna som lärde deras barn. Jag satt där och väntade … men nu kommer väl den svidande kritiken? Men icke sa Nicke. Där satt föräldrarna och skröt om sina skolor, så stolta och nöjda. Jag tänkte att just detta behöver komma ut i debatten.
Vi ska försöka sätta ord på det vi ser i verkligheten. Jag vill att vi ordar om våra klassrumsarbeten, det lärande som äger där och det vi faktiskt kan orda om. Inte det vi tror eller det vi föreställer oss utan det faktiska. Det är en konst att göra det.