Böckernas kapitel är utmärkta att skapa ordberikarundervisning genom

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

S K A P A    L E K T I O N E N    U R    B O K E N

Ta en skönlitterär bok. Ta en faktabok. Ta en bok. Gå igenom boken och skriv ned bokens kapitel. Jag visar ett exempel:

K A P I T E L    U R    E N    B O K

  • Ludvig får något i ögonen
  • Ludvig spelar Beethoven
  • Ett förlorat hjärta
  • Ska vi vara tillsammans nu?
  • Det måste vara på allvar
  • Hur visar man att man tycker om någon
  • Blommor kan man ge till vem som helst
  • Man ska spela med hjärtat
  • Det är något särskilt med mamma
  • Mjukglass och flipperspel
  • Ludvig ser på sina gamla saker med nya ögon
  • Vid flotten ännu en gång
  • Hjärtats melodi

Detta är kapitel i en bok. Jag skulle inte genast berätta vilken bok. Jag skulle gå igenom varje indelning som vore den en mening och inte genast berätta varför eller i vad. Elevernas skulle också få titta på alla meningar och se vilka som hör ihop på ett eller annat sätt och där finns inga rätt eller fel. Det är eleverna som kan hitta samband utifrån deras tankegångar. Då vi inte förstår eller kan följa med dessa tankegångar ska vi inte hindra eleven från att utforska det eleven utforskar utan be eleven berätta mer.

Nåväl. Lektionen är berättande, språkutvecklande och eleverna får delta, tänka och samtala.

Nästa moment, kanske inte under samma lektion, utan vid ett senare kan vi titta närmare på varje kapitel.

K A P I T E L och F R Å G O R

Ludvig får något i ögonen

Frågor som vi kan ställa är: Vad vet vi om Ludvig? Vad kan man få i ögonen? Vad händer då man får något i ögonen? Vad vet vi nu om Ludvig? Vad kan ha hänt Ludvig? Vad måste Ludvig göra? Hur känner sig Ludvig?
Ludvig spelar Beethoven

Frågor vi kan ställa: Vad kan vi lägga till i vår berättelse om Ludvig? Vilket instrument kan Ludvig spela? Vad vet vi om Beethoven? Vad är det för slags musik Ludvig spelar? Varför spelar Ludvig Beethoven?

Ett förlorat hjärta

Frågor vi kan ställa: Vilka föreställningar ger ordet hjärta? Ett förlorat hjärta – vad menas med det? Hur förlorar man ett hjärta? Har denna rubrik med känslor att göra? Har denna rubrik med något faktiskt att göra? Hur kan vi tolka de här tre orden? Tre ord kan säga mycket – vad säger de här orden oss? Hur tänker vi?

Ska vi vara tillsammans nu?

Frågor vi kan ställa: Vad är det för skiljetecken? Varför använder man det i en rubrik? Vem kan ställa frågan? Vilka är vi? Hur många involverar den här frågan? Finns det något i frågan som säger oss att frågan har ställts tidigare? Vad vill den som frågar? Vad menas med att vara tillsammans?

Det måste vara på allvar

Frågor vi kan ställa: Vad gör ordet måste med innebörden? Vad menas att det är på allvar? Hur vet man att något är på allvar? Hur vet man när det inte är på allvar? Om det är flera inblandade hur kan man förstå att det är på allvar för alla? På vilket sätt hör det här kapitlet ihop med de övriga kapitlen? Vem säger det här?

Hur visar man att man tycker om någon

Frågor vi kan ställa: Den här rubriken har inget skiljetecken, om vi fick påverka vad skulle vi välja för skiljetecken? Hur besvarar vi den frågan som ställs oss? Hur visar man att man tycker om någon? Hur skulle man vilja visa? Om man är blyg hur gör man då? Hur blir man vän med någon?

Blommor kan man ge till vem som helst

Frågor vi kan ställa till den här rubriken: Vilket skiljetecken skulle vi kunna använda här? Vem får blommor? Varför ger man blommor? Vad betyder att vem som helst kan få blommor? Hur skulle vi kunna formulera en fråga till den här rubriken? Om någon svarade oss med ”Blommor kan man ge till vem som helst” – hur skulle dialogen se ut?

Man ska spela med hjärtat

Frågor vi kan ställa: Varför använder man ordet ska? Hur spelar man med hjärtat? Vad står hjärtat för? Kan man lyssna med hjärtat? Hur spelar man med hjärtat? Vad menas med att spela med hjärtat? Kan man spela med hjärnan? Vad är det man spelar? Hör den här rubriken ihop med någon annan rubrik och på vilket sätt?

Det är något särskilt med mamma

Frågor vi kan ställa: Ordet särskilt gör något med hur vi ska förstå mamman? Vad vet vi om mamman? Vad kan vara särskilt med henne? Vad händer om vi skriver ”Det är något med mamma” och vad blir det för skillnad på betydelsen om vi skriver ”Det är något särkilt med mamma”?

Mjukglass och flipperspel

Två ord. En med smak i. En annan ett spel. Vad kan vi skapa för frågor då? Vilken plats kan det vara? Vilken tid kan det här utspela sig? Vilken smak på mjukglassen? Var finns flipperspel? Vad är detta för spel? Hur spelar man det? Vilka ord hör ihop med flipperspel? Vilka ord hör bara ihop med att spela flipper? Vilken erfarenhet har vi själva av mjukglass och av flipperspel?

Ludvig ser på sina gamla saker med nya ögon

Frågor vi kan ställa; Ludvig, vad vet vi nu om honom? Vad är det för gamla saker han kan upptäcka och se på nytt? Vad är det som händer när man ser något nytt i det man har haft och är gammalt? Orden gamla och nya vad berättar de? Vad innebär det att få nya ögon? Hur hör detta kapitel ihop med det inledande kapitlet där Ludvig hade fått något i ögonen?

Vid flotten ännu en gång

Frågor att ställa: Vad är en flotte? Vad kan man göra vid en flotte? Hur många gånger kan man ha varit där om man ska dit ännu en gång? Vilken är platsen?  Varför ska man gå tillbaka dit? Vad gör att man går tillbaka till en plats flera gånger? Om man är på en plats många gånger vad kan man hitta eller glömma på en sådan plats?

Hjärtats melodi

Frågor på denna sista rubrik: Hur hör hjärta och musik ihop? Vad är det ord inte kan säga? Vad kan musik uttrycka? Vilka känslor kan finnas i rubriken?

O R D E N

Vi kan också samla in ord som vi tror ska finnas med i kapitlen:

Ludvig får något i ögonen

  • ögon
  • smuts
  • sjuksköterska
  • ont
  • sand
  • osv

Ludvig spelar Beethoven

  • piano
  • gitarr
  • noter
  • pianolärare
  • klassisk musik
  • pop
  • hip-hop
  • pianostol
  • orgel
  • flygel
  • tangenter
  • strängar
  • osv…

Ett förlorat hjärta

  • hjärta
  • sorg
  • kedja
  • kompishjärta
  • osv

Ska vi vara tillsammans nu?

  • kärlek
  • bästis
  • fråga
  • vänta
  • svar
  • osv

Det måste vara på allvar

  • skoja
  • luras
  • allvarligt
  • skratt
  • bus
  • retas
  • osäker
  • osv

Hur visar man att man tycker om någon

  • presenter
  • brev
  • skriva
  • sms
  • fråga
  • kärlek
  • kompishjärta
  • bästis
  • fråga
  • osv

Blommor kan man ge till vem som helst

  • presenter
  • köpa
  • ge bort
  • osv

Man ska spela med hjärtat

  • känslor
  • kärlek
  • hårdrock
  • ilska
  • sorg
  • trumma
  • osv

Det är något särskilt med mamma

  • ovanligt
  • hemligheter
  • gör sig fin
  • glad
  • pappa
  • barnen
  • osv

Mjukglass och flipperspel

  • chokladsmak
  • pengar
  • bensinmacken
  • kompis
  • tävla
  • strut
  • glassmaskin
  • smälter
  • osv

Ludvig ser på sina gamla saker med nya ögon

  • nalle
  • ensam
  • tänka
  • glasögon
  • rum
  • skrivbord
  • lampa
  • hemma
  • osv

Vid flotten ännu en gång

  • bada
  • flyta
  • badstrand
  • klippor
  • vatten
  • sommarlov
  • om igen
  • tjata
  • osv

Hjärtats melodi

  • kärlek
  • känslor
  • vara glad
  • mötas
  • kompisar
  • ihop
  • vara kär
  • sjunga

B O K E N

Sist ska vi presentera boken. Det är den vi har närmat oss. Nu är vi nyfikna på hur den berättas av Ulf Stark. Var spelar de flipper? Vilken smak är det på mjukglassen? Vilka blir kära? Vad händer med mamman? Vilket instrument spelar Ludvig? Vad är det för hjärta?

Här är boken; Guldhjärtat av Ulf Stark, 1996

H Ö G L Ä S N I N G S B O K

Jag har högläst denna bok för många klasser och i olika årskurser. Den tar 90 minuter att läsa i sin helhet. Undervisningen jag givit er här ska samspela med eleverna. Ju fler erfarenheter eleverna gör av denna undervisningsform och innehåll desto längre kan ni hålla på.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Pedagogiska reflektiva frågor kring det som är, var eller ska bli gjort
  2. Vid summering av text: Fyra frågor att ställa sig
  3. Det vi kan göra för framtiden är att planera undervisningen
Publicerat i Boken i undervisningen, Lektioner och lektionsförslag, Litteratur och läsning | Etiketter , , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Böckernas kapitel är utmärkta att skapa ordberikarundervisning genom

Att göras självmedveten hindrar oss från att vara lärande

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

P1000102

Det svåra med undervisning är att inkludera eleverna fullt ut i den, dvs att inte få eleverna att distansera sig utan delta. Tillsägelser och tillrättavisningar inför en hel grupp skapar distans och medverkar till självmedvetenhet. Eleven sitter där och funderar över de inre frågorna hurvida läraren tycker om eleven eller bygger upp försvar och ilska för att eleven inte känner sig bekväm eller är fylld av skam som gör att eleven inte orkar, vill eller tänker delta i lektionen.

Jag belyser dilemmat via litteraturen.

Ett stycke ur Astrid Lindgrens ”Rasmus på luffen” från 1956, s. 27 ff.  Rasmus bor på ett barnhem där fröken Hök håller ordning och reda på barnen. Ibland kommer det fint besök som ska välja ut ett barn att ta hem till sig, denna gång är det den vackra handlarfrun:

”Heter du Rasmus du”, sa den vackra frun.

Rasmus kunde inte svara, han bara nickade.

”Om du skulle bocka dej när du hälsar”, föreslog fröken Hök.

Rasmus blev röd och bockade sig hastigt.

”Vill du ha en pepparkaka”, undrade handlarfrun och tog en från brödkorgen.

Rasmus kastade en snabb blick på fröken Hök – var det lovligt att ta emot pepparkakan eller inte? Fröken Hök nickade, och Rasmus tog kakan.

”Om du skulle bocka dej när du får en kaka”, sa fröken Hök.

Rasmus blev ännu rödare och bockade en gång till. Sedan stod han där och skruvade på sig och visste inte vad han skulle göra. Han tordes inte börja äta på pepparkakan, och han visste inte om det var meningen att han skulle gå eller stå kvar.”

Händelsen visar hur tillrättavisandet väcker skam och undran om vad det är man gör fel och rätt. Det skapar inre frågor och distans till det pågående. Det väcker frågor om man är omtyckt, duger och om man gör rätt eller fel. Den korta berättelsen mynnar ut i ytterligare osäkerhet hos Rasmus. Det slutar med att han blir ordentligt ledsen och överger situationen och möjligheten. Allt sker inför andra barn och inför de vuxna som ska värdera barnet som sitt eget eller inte.

”I detta ögonblick kom fröken Hök ilande.

”Rasmus, din olycksunge”, skrek hon. ”Jag tror du är från vettet i dag. Ska du aldrig lära dig att bära dej åt som folk!”

Tårar av skam och förtvivlan steg brännheta upp i Rasmus ögon och han rodnade våldsamt.”

För att slutligen leda till att:

”Rasmus var försvunnen. Med sin skam och sina omanliga tårar hade han dragit sig tillbaka till avträdet. Det var en fridens ort för sårade själar, det bästa ställe som fanns att glömma olyckor på.”

Det som skapar den här självmedvetenheten är att:

  • tillsägelserna riktas mot personen och inte mot händelserna
  • desperata uttryck som säger något om vem barnet är och att det är olikt hur folk är i allmänhet
  • att tillsägelserna inte är ämnade att skapa möjligheter utan visa på bristerna

Vi kan alltid, alltid fundera över hur vi själva skulle vilja bli tillsagda inför andra. Pröva på oss själva. Och när vi gör det undersöka hur vi reagerar och vilka handlingsmönster situationen kräver av oss. Hur skulle vi själva göra?


Inlägg som berör samma teman:

  1. En minuts högläsning: Den litterära syslöjden, broderandet och att få tyst på klassen
  2. Spiken i rumpan
  3. ”Du har så lätt för dig, sa läraren men det hade jag inte”
Publicerat i Barns rättigheter, Föreläsningar jag ger, Hinder för lärande, Inkludering, Kommunikationen, Misstagen, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Strategier, Undervisningen | Etiketter , , , , , | Kommentarer inaktiverade för Att göras självmedveten hindrar oss från att vara lärande

Pedagogen säger … berättar Janusz Korczak

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

”Pedagogen säger:

– Mitt handlingprogram, min åsikt.

– Trots ringa teoretiska förberedelser och endast några års arbete har hon rätt att säga så. Men låt henne bevisa att hennes system eller åsikt kommer från arbetserfarenhet, under givna förhållanden, en given omgivning med givna barn. Låt henne motivera sin ståndpunkt, ge exempel, argumentera.

Jag ger henne rätten att försöka sig på det svåraste, det mest riskfyllda – att göra en prognos, att förutspå vad ett visst barn kommer att utvecklas till.

Men låt henne alltid förbli medveten om att hon kan missta sig. Låt inte någon av hennes åsikter bli en absolut och orubblig övertygelse.”

Ur Janusz Korczak ”Hur man älskar ett barn” HLS förlag 1992


Inlägg som berör samma teman:

  1. Janusz Korczak – detta är hans år!
  2. Om Janusz Korczak på radio! Lyssna!
  3. Janusz Korczak och de ord jag hyser pedagogiken
Publicerat i Diagnos, Janusz Korcak, Kollegialt lärande | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för Pedagogen säger … berättar Janusz Korczak

Benedict Cumberbatch om etiketterna vi sätter på andra människor

Postat den 09/01/2015 av Anne-Marie Körling

I DN idag, fredagen den 8 januari 2015, intervjuas Benedict Cumberbatch om sina filmkaraktärer. Cumberbatch säger:

”Jag avskyr alla typer av etiketter, det är som om det vore krig igen. Det här är inte film där det är viktigt att slå fast huruvida Turing var gayaktivist, om han hade asperger eller något annat. Man är lat och farlig om man ständigt måste märka ut människor på olika sätt.”

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. På andra sätt än att säga till på skarpen
  2. Våra språkliga läromästare och något om avståndsspråket
  3. När tror vi på barn?
Publicerat i Undervisningen, Värdegrunden | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Benedict Cumberbatch om etiketterna vi sätter på andra människor

Undervisningen är möjlig att förändra – inte den som är i den

Postat den 08/01/2015 av Anne-Marie Körling

– Undervisningen. Den kan vi ändra, påverka, förändra, sa jag.

Genom att vi fokuserar på undervisningen som objekt kan lärare och elever agera subjekt. Det betyder att gemensam belysning kan vara vad undervisningen ska ge och hur undervisningen kan utformas. Att lägga fokus på vem eleven är och vad eleven måste göra för att vara elev är ett fokus som tar energi och på olika sätt påverkar lärarens känslor och kräver att eleven på anpassar sig. Risken blir att det som krävs av eleven ur elevens perspektiv inte är möjlig i undervisningen. Om vi säger att eleven ska ta för sig mer i klassrummet måste vi också först titta på hur klassrummet och undervisningen ger möjlighet att ta för sig i samma rum. Undervisningen kan också befria eleven från den där självmedvetenheten om att det handlar om vem eleven är som lär sig och de diskussioner som vi lärare kan föra om den där eleven. Att fundera över vilka strategier vi lärare har då vi undervisar är mer intressant än att se hur vi kan få eleverna att ändra sig. När vi har fokus på vem eleven är sätter vi oss i en maktposition där eleven i sin tur känner sig kränkt, ledsen och i bästa fall möter oss med trots.

Undervisningen är ett befriande fokus som gör att vi ser tillsammans på det lärande vi ska utforska i klassrummet. Att läraren håller sig varmt saklig till eleverna där tolerans präglar mötet med elevens tankar och åsikter och där bedömningarna inte är summativa utan formativa och där påverkan sker i det yttre och i det gemensamma. Många gånger tänker jag att det som sägs om elever är något vi aldrig själv skulle vilja höra någon säga om oss. Vi vill bli respekterade som den vi är och vi vill bli sedda som den som försöker och vill delta.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Se inte på eleven, se inte vem kollegan är …
  2. Framtiden handlar om undervisningen
  3. Vad behöver undervisningen?
Publicerat i Läraryrket och lärarrollen | 1 kommentar

Om att ha föräldrar – Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Postat den 03/01/2015 av Anne-Marie Körling

IMG_0898

Jag läser nu Astrid Lindgrens Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951. Och skrattar då jag läser att en förälder dyker upp precis då föräldern inte ska dyka upp. Den där precisionen då föräldern är där och allt det som barnet gör och är i färd med får ett abrupt och nödvändigt slut.

”Å, han skulle bestämt ta och skriva en insändare i ortstidningen: ’Måste man ha föräldrar?’ Visst gillade han både far och mor högt och rent, men denna rent otroliga precision, med vilken föräldrar dök upp i de mest olämpliga ögonblick, det kunde ju driva det tåligaste barn till förtvivlan.”

Astrid Lindgren Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt, 1951 s 55 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Astrid Lindgren lär oss rövarspråket
  2. Litteraturens vägvisare och yrkesval
  3. Gröt
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för Om att ha föräldrar – Ur Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt

Våra helvetesgap

Postat den 02/01/2015 av Anne-Marie Körling

Körling fotograferar 2014

 

 

 

 

 

I Astrid Lindgrens bok Ronja Rövardotter, 1982, finns den där sprickan mellan två världar. Tillräckligt stor är inte sprickan än att det går att hoppa över den men det krävs både mod, vilja och nyfikenhet för att göra det. Då Ronja och Birk lär känna varandra är de på varsin sida om detta helvetesgap. Två världar är åtskilda. Sprickan mellan dem är djup och farlig.

Detta helvetesgap finns överallt. Sprickan mellan två som träter. Sprickan mellan en förälder och ett barn. Sprickan mellan lägren. Sprickan som delar upp och som skapar avstånd. Sprickor som kan repareras då vi tar språnget att förstå den andra sidan och då vi antar perspektivet som följer med att stå där. Sprickan kan bli mindre då vi inser att vi själva kan agera genom att röra oss över den väl medvetna om att den finns och att den påverkar oss. Ibland måste vi helt enkelt lämna något bakom oss och hoppa över till något annat. Världarna möts genom osynliga brobyggen där vi i tanken tar stora kliv över något vi inte trodde oss om för att plötsligt finna oss i att vara där vi trodde vi aldrig skulle befinna oss.

Sprickor finns överallt. I samtalet som kom av sig. I relationen som bröts itu. I kontakten mellan de egna känslorna och tankarna. Sprickorna som blir större då isen lägger sig mellan, då kylan sväller sig stor och tvingar sprickan att bli större och avståndet blir längre. Kylan isolerar, förlamar och medverkar till distansen. Den där inre kylan. Den där oförrätten som håller sig för evigt ung. Som isblock i det inre. Och den där sprickan vi ärver av någon annan. Den som inte är vår egen.

Det krävs något av oss då vi upptäcker sprickor. Medvetenhet om sprickan. Medvetenhet om att vi står på en annan sida av problemet och upplevelsen. Vi kan göra sprickan och klyftan mindre genom att våga oss på hoppet. Ronja Rövardotter handlar om klyftor, om hopp och vad som krävs av oss för att våga språnget.


Inlägg som berör samma teman:

  1. Den sköra hinnan
  2. Innan vi kan läsa mellan raderna måste vi kunna läsa raderna
  3. att vara barn av sin framtid – att expandera livsutrymme
Publicerat i Boken i undervisningen, Litteratur och läsning | Etiketter , , , | 2 kommentarer