Jag har den erfarenheten att elever vill ha betyg.
Elever brukar säga det då jag frågar:
– Det är ett slags svart-på-vitt.
Vad ett betyg är tror jag egentligen inte riktigt att eleverna förstår vidden av och den verkligheten delar de med mig. Betygsfrågan är en stor fråga och en allvarlig sådan. Det krävs mycket utbildning i betygssättning och bedömning. Trots att Skolinspektionen i sin senaste granskning fann att skolorna klarade bedömningarna väl så krävs det samspel, dialog, utveckling och utbildning kring lärare och skolas HUR kopplat till innehållets VAD och medvetenhet och syftesbeskrivning av VARFÖR.
Jag har alltid funderat över hur kunskap ska samtalas om och kring, hur jag som lärare dokumenterar lärande som en del i min dagliga aktivitet och verksamhet och hur jag genomför undervisningar i samspel med elevernas lärande utveckling, och hur jag samspelar med mina elevers vilja, behov och mod. Jag kan påverka samtliga aspekter. Det är min profession. Men jag måste veta för att skapa ett innehåll och utveckla mitt undervisande HUR.
Betygen har i vissa fall kommit alldeles för sent. De betyg som kommit alldeles för sent är de betyg som för första gången annonserar ut något faktiskt kring det eleven kan. Eller vad värre är – vad eleven inte kan.
Jag minns en elev som bestört läste sina betyg som om de kom från ingenstans. De var betygen som kom i årskurs åtta. Det var då eleven vaknade upp och insåg att det hade verkligen gått åt helvete.
Detta bekymrade mig. Som om eleven inte visste. Som om eleven under alla år aldrig fått riktigt grepp om innehållet i skolan och sin egen delaktighet i detta. Att tillståndet var så illa och förväntningarna så stora. Misslyckandet var ett faktum.
– Vad vet du om din kunskapsutveckling så här långt, frågade jag. Alltså ärligt?
Eleven tycktes famla i all sin okunskap och allt det som förmedlats av lärare kring misslyckanden. Han hade en mycket vag uppfattning om sig själv som lärande och om vad som hände i skolan. Därtill var samspelet med undervisningen för litet och läraren för långt borta. Allt detta fick mig att hissna och börja grubbla på vad jag måste, läs MÅSTE, göra och kommunicera med mina elever. Det var bara att börja. Jag var i mina första lärarår. Utbildningen att bli lärare hade börjat. Verklighetens lärarutbildning.
Jag har ständigt dokumenterat sedan dess. Dokumentationen började jag göra dagligdags och den har sedan dess blivit den utbildning jag själv har fått av hur undervisningen ska utvecklas, progressionens samspel med elevens kunskap, förförståelsens betydelse för att skapa en utgångspunkt, utmaningarnas vikt och betydelse, och dialogen med och tillsammans med eleven kring undervisande fokus. Jag har också genom min dokumentation blivit bättre på att organisera för undervisningens tid och hur jag kan skapa innehåll för lektionerna och elevernas viktiga samspel med det vi arbetar med och för. För att skapa lärande utveckling krävs att undervisningen samspelar och innefattar dialog, vågar utsättas för såväl uppmuntran som kritik så att undervisningen kan utvecklas och att eleverna kan förstå och erövra. Det som krävs är en daglig reflektion, analys, summering, dialog, och gensvar på såväl lärande som lärande utveckling, både grupporienterat som individualiserat.
Där betyget är ett slags summativt sista led, eller som debattörerna beskriver: Betyg är en bedömning av ett lärande som ägt rum. De kan egentligen liknas vid ett odduktionsprotokoll, ett slutomdöme. Jag vill skriva att betyg är det absolut sista led i mängder av bedömningar. Betyg ska inte komma som en förvåning eller i ett slutet kuvert. Om betyg ska införas och vidareutvecklas så är deras plats det sista ledet i en hel mängd transparenta bedömningar som inkluderar eleven, dvs i absolut samspel med dagligheten i lärande verksamheter och elevens egen stämma och röst.
Den dagliga bedömningen, dvs de formativa bedömningarna, har många skolutvecklande komponenter och gynnar skola, lärare och elever och innefattar ett naturligt förhållande till läroplanens VAD och VARFÖR. Formativa bedömningar samspelar med fokus och elevens lärande utveckling i relation till vad att lära. Då läraren själv utvecklas till att se och följa, utmana och realisera mål så utvecklas också läraren. Samspelet blir tydligare och samspelet mellan stoff och elev utvecklingsmöjligt.
Lärande handlar om kommunikation. Och kommunikationen ska utvecklas.
Debattörerna Christian Lundahl och Anders Jönsson skriver: I de fall där feedback dels ges regelbundet, som en del av undervisningen, och dels ger information både om vad eleven gjort samt vad hon skulle kunna göra bättre framöver (så kallad feedforward), har man visat på stora positiva effekter för elevernas lärande – faktiskt blnd de allra största överhuvudtaget när det gäller olika insatser i skolan. Bedömning som görs i syfte att stötta elevernas lärande, ger således positiva effekter som är långt större än till exempel nivågruppering eller läxor. De kanske allra största effekterna får när eleverna själva engageras i bedömningen, genom att exempelvis lära sig bedöma det de själva gjort – eller klasskamraterna – har gjort i förhållande till givna kriterier.
Dessa ord är i sig så skolutvecklande och så utmanande för såväl klassrumsorganisation kring lärande som för professionen. I detta samspel synliggörs lärandet, blir tydligt, får det fokus det ärligen ska ha, och möjliggör för lärare och elev att gå in i lärande gemenskap. För mig är detta att förvalta läroplanens intentioner kring demokrati och gemenskap där tydlighet och förvaltande skapar möjligheter.
Då jag fick uppdraget av min förläggare på Bonnier Utbildning att skriva om det jag så länge talat om tycktes mig uppdraget så lätt så lätt. Skriva om bedömningar och vägen dit? Nej, det är inte lätt att skriva om. Det handlar om mycket svåra saker. Det handlar om professionalisering, lärande utveckling, rätt-och-felkultur, teorier och den aktiva synen på människan och kunskapen. Jag har aldrig trott mig ha ett lätt yrke. Jag vet att mitt yrke är bland de svårare. Den utmaningen vill jag ha.
Så debatten om betygen måste fortsätta. Jag vill ha betyg från årskurs sex men är det mot mitt bättre vetande, för att citera: Vad lärare, föräldrar och elever tycker det vet vi, men har de rätt? Jag behöver mycket större kunskap om dem. För jag är rädd om allt innehåll i skolan och jag vill vara med i utvecklandet av det uppdrag vi har och får.
Vi lärare måste träda in i HUR debatten och gärna med mångfaldstänk, innovativa tankar men också se till det vi gör gemensamt och samma.
Så hur gör vi?
Anne-Marie
