Mot det förgångna: tack, till det kommande: ja!
Dag Hammarskjöld.Vägmärken? 1963 

INGENTING har påverkat min lärarroll så mycket som mina elever. Ingenting har stärkt mig mer än den teoretiska grund jag står på. Ingenting har givit mig mer lust i arbeten än den didaktiska modell jag utvecklar i klassrummet. Ingenting har fått mig att tänka så mycket på min roll och min uppgift när jag upptäcker mina elevers lärande potentialer. Jag kan sammanfatta det med att jag ständigt utvecklar min syn på människan, kunskapen och mitt yrke. Jag har förmånen att organisera lärandet så att jag kan vara i dess absoluta närhet, där undervisningsorganisationen, med vägledd och gemensam läsning erbjuder eleven plats som en social individ med en nära kontakt till det som just denna elev kan utveckla, där jag får uppleva lärarens samspelande roll med elevernas förförståelse och hur läranderelationen som påverka och utmanar till vidare kunskaper. Jag utvecklas som lärare mina elever utvecklas som lärande.

Lärarens rätt att undervisa – elevens rätt att lära. Människan har en inneboende strävan att lära sig, Hur, vad och varför är individuellt. Hur, vad och varför är också undervisningens tretal. Lärarens roll är att skapa lärande situationer där eleven får pröva och utveckla sin förståelse. Jag letar efter den ingång där undervisningen upplevs som angelägen för eleven. Det gör vi tillsammans i den vägledda undervisningen. En nära undervisning i befintligt klass.

För att beskriva lärarens roll idag måste jag ta upp några aspekter av läraryrket ur mitt verksamma perspektiv. Jag vill verka för att lärarens yrke värderas bättre och får formuleras inifrån skolans område av de som verkar där. Alltför ofta tycks och tänks det om skola, skolans innehåll, ordning och reda, moral, vad för kunskap, lärarens uppdrag och allt som oftast är läraren tyst eller saknar möjlighet till gensvar! Detta bör vara en del av den lärarroll vi måste förändra. En alltför snäv och nedvärderande syn på lärarens uppdrag och skolans verksamhet påverkar också eleverna. Jag vill därmed lyfta fram de aspekter av lärarens yrke som nästan aldrig görs åskådliga.

Läraren har ett yrke som ständigt måste försvaras, vilket skiljer läraren från de flesta andra yrkesgrupper. Det skrivs stora löpsedlar om skolans misslyckanden, om vad skolan borde ha gjort, det debatteras om skolan och skolans uppdrag nästintill in till klassrummets gräns. Det här påverkar läraren. Jag tycker om mitt yrke. Jag skulle vilja berätta om yrkets gåvor. 

Lärarens utbildning
Alla kan skolan. Alla har en relation till skolan. Alla kan fälla yttranden om skolan men ingen kan förstå lärarrollen. Utifrån. Det är svårt att förstå en lärares undervisning genom ett kort besök. Det går inte att uppleva processen genom att ?titta in? i klassrummet. Yrket är komplext och avslöjar sig inte genast.En lärare har utbildning. Trots det kan den inte omfatta allt en lärare kommer att möta i sitt yrkesliv utan men utgör en grund och en möjlighet för den vidare utvecklingen som sker i det samspel där läraren är verksam. En av lärarhögskolans viktigaste uppdrag är att skala av den skola som lärarkandidaten bär inom sig, den egna skolgången. Detta innebär att långsamt byta roll, från elev till lärare, nöta, vända och vrida på de erfarenheter som redan finns där för att utveckla nytt. Lärarutbildningen kritiseras ofta, också av mig under min utbildningstid, men i efterhand har jag förstått den oändliga förändringsprocess som en lärarstuderande måste genomgå för att bli just lärare. Vi ärver annars gamla skor och vandrar på väl upptrampade stigar. Vi bär alla skolan inom oss. Det gör yrkestillägnandet det en djupbottnad process.

Lärarens uppdrag läroplanen
Skolan måste också förstås i ljuset av de läroplaner skolan verkat under. Läroplanen är det övergripande dokumentet vars tankar omsätts i handling i skolans värld. Läroplanen är en del av lärarens uppdrag och uppgiften att omsätta den till verklighet sker i gemenskap med alla aktörer där. Läroplanerna har varit många över åren och med skiftande innehåll. Läroplanerna speglar sin samtid och samhällets grundintentioner. För att förstå skolan och dess dolda traditioner är det intressant att läsa de olika läroplaner som format och utvecklat skolan. Att förstå sin läroplan och dess uppdrag är en utvecklingsprocess som skolan aktivt ska underhålla och utveckla.   Läroplanen är ett levande dokument. Det dokument jag bär med mig är i sin fysiska form litet men till sitt innehåll stort. Läroplanen ska förstås av de teorier som inspirerat den. De bakomliggande tankarna är inte omedelbart synliga. Jag kom att förstå läroplanens kunskap och människosyn först då jag fick de behövliga nycklarna att genom teorier kunna förstå och förklara den.  I sann Vygotskijanda är Lgr11 ett möjligt samtalsdokument där varje skola måste utveckla uppdraget att förankra läroplanens intentioner så att dessa blir möjliga och överförbara till dem som i slutändan ska påverkas, nämligen eleverna.

Läraryrkets tradition
Som alla yrken har läraren en tradition att vila mot. Skolan ärvde uppdraget från kyrkan. Kyrksalen blev klassrummet. Kunskapen förmedlas och alla lärande vände sina ansikten mot den kunskapsförmedlande läraren. Läraren, den något upphöjda, också utanför skolans väggar, ägde auktoritet. När Ellen Key proklamerade 1900-talet som barnets århundrade kunde en aktiv lärarkår engagera Selma Lagerlöf att skriva för Sveriges skolbarn. Nationen fick Nils Holgerssons fantastiska resa genom Sverige, världen en klassiker. Därtill kom Sagabiblioteket vars stora utgivning riktade sig till unga läsare, också på lärarinitiativ. Då, som nu, ville man säkra skolbarnens läsförmåga. Men också förändra synen på barnet och barnets behov. Läraren kunde påverka. Idag ser det inte ut så trots att den enskilde läraren mycket väl kan formulera vad dagens elever behöver för att utbildningen ska ge bättre resultat.  Men traditioner sätter käppar i hjulet. Vi delar skolan. Skolan är allas gemensamma. Vi bär alla erfarenhet och upplevelser knutna till sin skola. Föräldrar minns sin egen skolgång och översätter sina barns aktiviteter till egna erfarenheter och ser skolan i detta ljus. Det över åren välkända och välbekanta klassrummet inbjuder till detta trots att den inre aktiviteten är av ett helt annat slag idag. Vi har formats av olika läroplaner vilka nu hindrar oss från att se vad och hur skolan skapar lärande. Skolans uppdrag har alltid vilat på fostran, omsorg och kunskap om de växande. Tre vågskålar som vilat med olika tyngd över tid. Vilken som väger tyngst beror i stort sett på samhällsutvecklingen. Idag behöver individen och samhället kunskapen för att klara sig i den globaliserade världen. Kunskapskravet är stort. Röster talar också om vikten av en tydligare fostran av individen. Kunskap, fostran, omsorg. Alla lika viktiga för elevens utveckling. Pendeln svänger över dessa. Omsorgen om eleven vill jag återkomma till. Skolan är en viktig del av samhället och dess utveckling. Skolan är därför alltid uppe till diskussion. Men den förs mycket ofta ovanför lärarens huvud. Och elevens.  Lärarens uppdrag är inte omedelbart åskådligt för en utomstående. Läraren har långtgående tankar om sin undervisning. Därför måste läraren göra sig synlig och anta en medveten hållning till yrket och uppdraget. Läraren bör åskådliggöra sina tankar om undervisningen och förankra sin syn på hur elever lär idag, vad de ska lära och hur lärandeprocessen kan se ut. Det är vi tvungna till då lärarens kunskap och människosyn inte längre är densamma som då föräldrarna gick i skolan, eller då politikerna var elever. Det är ett yrke att vara lärare. Vi måste försvara detta yrke med vår kunskap om skolans uppdrag och hur vi förvaltar det. Det är vi skyldiga eleverna. En stolt skola, en stolt lärare, en stolt elev. Ganska enkel matematik! Det betyder att jag måste tro på mitt yrke och mitt uppdrag. Gör jag det så gör eleven det.  Läraren. Detta yrke som så lätt kan beskrivas men som så flyktigt förstås.

Lärarens praktik bär spår av teori
Lärarens arbete är av praktisk natur. Vi är i vår praktik. Men vi har en teoretisk förankring. Det är behövligt då vi hela tiden har ett yrke som står i relation till elevernas kunskapsprocesser och utveckling som individer. Det är också i våra praktiker som vi kan utveckla teorier, generalisera upptäckter, för att utveckla den pedagogiska praktiken. Lärarens roll är att försätta eleven i kunskapsprocesser och förstå hur eleven utvecklar kunskap. Lärarens roll är att organisera för den lärandes möjligheter att aktivt utveckla sina kunskaper. Läraren bör kunna svara på varför, hur och vad det är att lära utifrån olika teoretiska tankegångar. Olika teorier förklarar olika fenomen i klassrummet. Då vi applicerar vår praktik på teorier får vi ord på det vi gör och kan utveckla detta i relation och samspel med en teori som gör oss bättre rustade att se och tolka vårt uppdrag. Vi får också möjlighet att bättre omsätta våra tankar till praktik.

Läraren har till uppdrag att verka för de nationella mål som skolan har i sitt styrdokument. Dessa mål ska garantera eleven kunskap och möjliggöra den likvärdiga skolan. Dessa har tidigare brytits ned till obegriplighet och därigenom blivit regler återigen. Det går inte att tumma på målet. Skolan är mål- och resultatstyrd. Lärarens uppgift är att förankra de mål som undervisningen har och ska leda till. Det är eleverna som ska utveckla en relation till mål och detta i samspel med en lärare som tillsammans med eleven har kunskap om elevens lärandepotential och individuella utvecklingsplan. Det är eleven som ska förstå de mål undervisningen ska leda till och också äga kunskap om när dessa mål är uppnådda.  

Bedöma
Läraren ska utifrån elevens kunskapsutveckling bedöma elevens lärande möjligheter. Detta är inte en isolerad uppgift för läraren, bör utvecklas så att eleven också kan delta den processen. Ordet bedöma förklaras i ordboken som ”fälla ett värderande utlåtande över men också utan värdering skatta”.  I det relativa betygssystemet undergrävdes lärarens möjligheter att bedöma elevers kunskaper. Många vittnar om det nyckfulla betyget. Läraren uppfattades som den som fäller ett värderande utlåtande och ställde därmed individen vid sidan som en passiv mottagare som bedömdes i relation till de andra i klassen. Lärare måste ha detta i aktivt minne då detta relativa betygssystem fortfarande präglar synen på skolan. Föräldrarna till våra elever bär dessa bedömningar inom sig.  Det mål- och resultatstyrda betygssystemet tarvar förändring. Både elev och lärare kan bedöma kunskaperna i förhållande till de mål som skolan har upprättat och de nationella dokumenten har beskrivit. Det är ett mer värdigt tillvägagångssätt. Det här påverkar lärarens roll. Bedömningarna blir inte partiska utan blir en delad skattning som innefattar den som påverkas. En lärares bedömningsförmåga prövas i det dagliga arbetet tillsammans med eleverna.  En lärares bedömningar avgör skoldagen alltifrån omdirigeringar av lektioner till hur vi bästa ska hjälpa en enskild elev och när vi tillsammans letar efter strategier för att tolka och förstå var eleven befinner sig i sitt lärande. Våra bedömningar idag sker i förhållande till övergripande mål och den enskilde elevens behov i förhållande till mål. Bedömningarna hjälper oss att orientera mot mål. En utvecklande fråga kring bedömningar är vad att bedöma? Hur göra detta? Varför och när vi ska göra bedömningar? Vad lägger läraren in för värderingar i sina bedömningar? Vad präglas vi av då vi bedömer? Vad kan vi bedöma? Vad kan vi inte bedöma? Präglas vi fortfarande av det relativa betygssystemet? Hur vill vi bedöma? Vad ska bedömningarna tjäna till? Hur ska vi dokumentera? Vad ska vi dokumentera?

För mig vilar den viktigaste utmaningen i att förfina de pedagogiska bedömningarna av elevens individuella lärande och möjlighet, vad som kan identifieras som lärandepotential. Det betyder att utveckla det som finns inom räckhåll, inom vad Lev Vygotskij förklarade som elevens utvecklingszon. För mig personligen handlar det om att äga och utveckla kunskap om lärandet, utveckla och förankra detta i min praktik och att organisera så att eleven kommer i centrum för sin kunskapsutveckling och har fritt utrymme att utveckla den. Här kan läraren utmana elevens förförståelse, utgöra en modell för det lärande eleven ska processa. Det betyder att läraren måste vara i närheten av elevens tänkande och aktivt delta i lärandeprocessen. Det betyder att utveckla sin lärarroll, se dess betydelse för elevens lärande möjligheter, utveckla teoretiska tankegångar till praktiska möjligheter där elevens lärande är i centrum. Lärarens förmåga att bedöma måste bli medvetandegjord. Vår bedömningsförmåga utvecklar eleven.

Läraren och eleven, läranderelationen
Min lärarroll har utvecklats i samspel med mina elever, teorier och nyfikenhet på läranderelationen. Redan på lärarhögskolan formulerade jag mina tankar om att befinna mig mitt bland mina elever. Jag bar visioner om att jag som lärare skulle krympa mitt talutrymme, skaffa större öron, lyssna mycket på mina elever, låta dem äga det språkliga rummet, det vi kallar klassrum. Det var mina visioner. I skolan hamnade jag genast i skolans traditioner. Jag fick min kateder. Jag hade mina elevers blickar riktade mot mig. Jag använde mig av läsläror, kontrollerade, tystade, var stoiskt ensam och jag behövde det. Hur skulle jag annars förstå det jag ville förändra? Skolans inre traditioner satt djupt rotade i mig, i klassrummets väggar, i yrket och den tryggaste vägen att tillskansa sig yrkesidentiteten fanns i dem. Jag behövde leva i dessa traditioner för att bättre förverkliga mina visioner. Det var att förankra dem i verkligheten. Men som nyexaminerad lärare var jag besviken över att jag var så illa rustad för denna upplevelse av att träda in i yrket. Idag förstår jag processen. Jag vill inte vara utan den. Långsamt skapas förändringar. Behovet av dem driver utvecklingen framåt. Det är i lärarens tanke de bottnar. Det är i relationen till eleverna som de utvecklas.

Organisera lärandet
Idag betraktar jag också lärarens arbete som organisatörens. Läraren ska organisera för lärandet. Det är en stor uppgift. Den handlar också om att visa tillit till elevernas lärande vilja. Det är ett ännu större arbete. Tillit till eleverna förmåga att samarbete, deras kommunikativa förutsättningar och kanske det allra viktigaste deras egna inneboende strävan att lära. Om vi inte modellar denna tillit till eleverna visar vi i grund och botten misstro mot vårt yrke och kunskapens värde. Lärarens yrke har i allt för stor omfattning inneburit att kontrollera elevens kunskaper inte främja möjligheterna för processen att lära. Kontroll betyder att övervaka och behärska ett skeende, eller att se att allt är i sin ordning, vilket är viktigt men inte hela tiden. Kontrollstationer måste vi ha, såväl elev som lärare, men en alltför nitisk kontroll kan skapa trots och resignation, och misstro mot den egna förmågan. För stor kontroll gör att eleverna tillfredställer sin lärare är det bra så här och inte den egna inre drivkraften av att vara just lärande.
Att vara aktivt närvarande i de processer som eleverna verkar i är inte att kontrollera. Det är att vara intill, utgöra en samtalspartner, befinna sig i dialog med, vara nyfiken på, inte äga svaren utan äga frågan tillsammans.
Lärare är i ständigt samspel med stoff, mål, kunskap och elev. Eleven är den faktor som påverkar läraren mest och denna påverkan är ömsesidig, eleven påverkas av läraren. Jag tittar på läranderelationen när jag undersöker mitt yrke. I detta söker jag stöd i teoretiska resonemang, främst hos Lev Vygotsikj men också hos John Dewey, Skinner, Piaget allt beroende på vad jag vill förstå och är i behov av att lyfta blicken ifrån, en bit från det omedelbara som sker i min praktik. Jag tycker att det talas mycket lite om den betydelsefulla läranderelation som lärare och elev skapar i ett klassrum. Det gäller också de läranderelationer som läraren tillåter mellan elever. Detta innebär att läraren bättre värderar sin betydelse för eleven. En elev strävar efter en relation, att bli sedd och förstådd som individ, och det är läraren som är målet för denna strävan.

Människan är en social individ. Hon lär sig av sammanhang, Hon lär sig när hon ingår i sammanhang. Skolan är en plats där sammanhang skapas och blir medvetna i en social situation. Lärarens roll är att vara modell för lärandeprocesser. En medveten aktör som påverkar till lärande. Men hur kunskap ska förmedlas och processas är lärarens uppgift. I samma stund läraren lägger fram något färdigt upphör läraren att vara lärare.

Lärandeprocessen är elevens. Här måste jag då knyta an till skolans tredje vågskål  -omsorg om. Den omsorg skolan ska visa eleven bör vara den som möjliggör för lärande utveckling. Lärarens omsorg handlar om att förvänta sig, vara ställföreträdande hopp om, säkerställa lärande utveckling och upprätta individuella utvecklingsplaner. Omsorgen om eleverna handlar om att skapa en medvetenhet kring lärandet, såväl den kollektiva som den enskilda. Alla elever har rätt att lära utifrån sina förutsättningar. Att förvänta sig lärande är den värdigaste omsorg en lärare kan visa en elev. Det betyder tydlighet om vad som förväntas och ett adekvat mål. Läraren ska under hela processen åskådliggöra elevens lärande utveckling och skapa möjligheter att fortsätta att utmana den i lärande samspel. Det betyder att läraren och skolan hyser hopp om individens möjligheter. Då syns framtiden.

Framtiden?
Jag vill höra lärare ta till orda. Inget annat yrke behöver försvara sig som lärarens. Detta påverkar oss. I slutändan också eleverna. Det ger en skola med dåligt självförtroende. Om läraryrket stärks så stärks också elevernas möjligheter för det som ska komma i framtiden. Dag Hammarskiölds ord fick inleda min artikel  Vygotskij får avsluta den.

”Pedagoger måste alltid bestämma den lägsta tröskeln för inlärning och den högsta. Det är mellan dessa båda trösklar som inlärningen är fruktbärande. Pedagogiken bör därför inte inrikta sig mot gårdagen i barnets utveckling utan mot morgondagen”.
Vygosktij – Tänkande och språk.

Anne-Marie
Denna bloggartikel skrev jag 2007!