Du är ett barn i världen
en förlängning av det jag inte känner
in i det jag inte vet!
Ur
Ord till Johanna
av
Margareta Ekström
Att fundera över vad texten berättar för mig. Det är något jag tänker. Det betyder att jag stannar upp ofta och verkligen tittar på texterna. Här är några jag tittar på:
Hur välkomnar jag ett nej?
Är inte en parasit en slags fripassagerare per definition?
Så grubblar jag.
Jag gör det tillsammans med mina elever. Blir mycket roligare så. Och min undran är autentisk. Svaren vi formulerar och tänker är en del av det gemensamma lärandet.
Anne-Marie
Jag undrar när ordet inkludering kom in i skolorden. Vi talade länge om en skola för alla. När blev skolan för en del undrar jag? För mig blir det en konflikt som faktiskt pekar på ord som synliggör ett motsatsord – exkludering. För mig är båda orden svåra och egentligen strider de mot skolplikten och att skolan är för alla. Om vi använder såväl ordet inkludering betyder det att vi också förhåller oss till exkludering. När började skolan fungera så? Jag undrar också hur det kommer sig att vi så gärna skriver åtgärdsprogram för unga människor när vi vuxna kan tänka i mångfald och gemenskap. Det är väl mycket rimligare att man sätter ett åtgärdsprogram för en undervisning och funderar över hur man kan undervisa på många fler sätt och i olika konstellationer i klassrummet.
Dessutom strider alla exkludering mot mentaliseringsprocesserna. Vi behöver varandra. Och att stå utanför och göras utanför är mycket allvarligt. Vågar vi tala om exkluderingen som vi själva bidrar till? Kan vi tala om den? Vad händer om vi gör det? Hur ser vi på våra elever? Tänker vi dom?
Vad säger skollag, kursplan och läroplan? Vad säger barnkonventionen? Hur utbildas vi till lärare? Vad säger vi själva om exkluderingen från sammanhangen? Om jag kommer in i ett lärarrum som blir tyst då jag kommer är jag exkluderad, hur tänker jag då? Vad gör orden vi har tagit till oss? Är de pedagogiska ord?
Anne-Marie
Det har varit mycket bra ordning i mina klassrum trots att jag har tillåtit mina elever att ha kepsar på sig. Det har också varit märkligt tyst kring mobilerna. Inte ett samtal, snarare mycket respekt och visad sådan för de inkommande samtal man väntar på föräldrar som behöver nå sina barn. Jag är noga med att innehållet, ordningen kring det och uppdraget att skapa och verka för lärande. Det är lätt att tro att en keps betyder att man inte har någon ordning. Det är lätt att tro att mobilerna stör undervisningen. Så är det inte.
Många besökare har jag haft – lärare från alla håll, från skolinspektion och utvecklingsledare från här och där, inte någon har ens lagt märke till mobilerna. Därför de används i undervisningen. De stör aldrig innehållet i undervisningen. Kepsarna har eleverna tagit av sig. Frivilligt.
Anne-Marie