Det sägs att när man fått barn så är man alltid beredd att skydda och att det inte riktigt går över trots att barnen blir stora. Därför är man ibland den där föräldern som säger ”Har du tillräckligt med kläder på dig?”, ”Äter du ordentligt?” och ”Jag kan fixa det där till dig”. Man är helt enkelt aktiverad, frivilligt och reflexmässigt, att vara beredd att ta hand om även när man inte behöver det rörande överlevnaden. Jag kallar mig själv för amygdalamamman när jag hör mig själv säga sådant som vuxna barn inte ska behöva höra. Däremot ska de få möta den där mamman som de kan lita på och allt det där andra som en förälder kan vara också för vuxna barn.
Jag tänker så när jag läser bilderboken Fluff av Annica Hedin med illustrationer av Erik Svetoft. Jaget som berättar kunde lika gärna ha varit jag. Den där omsorgen man kan känna för något litet och något som man måste ta omhand. I samma stund den där kärleken väcks och amygdalan är fullt påkopplad kan man hitta på vilka faror som helst, det mest förfärliga som man måste skydda den där värnlösa mot. I boken blir farorna lite för stora och gestaltas så fint i bilderna. Ansiktsuttrycken när tankarna på det som kan hota syns så tydliga och exakta. Men också den där gemenskapen, eller symbiosen, som skapas mellan den som tar omhand och den som måste tas omhand. Den symbiosen som inte får kväva utan långsamt töjas på. Och vips börjar den som är liten att växa sig lite mer och mer självständigt. Som små barn gör. Som kaniner också gör. De vill äta maskrosblad lite längre bort från den där omhändertagande vuxne. Rädslan som man kan känna när man inte hittar sitt barn eller för den delen sin älskade kanin. Sen hittar man den och då är den obekymrad och i sitt egna trygga förvar.
Jag känner sådan ömhet för ”jaget” i boken om Fluff. Allt det där som man vill göra för sitt barn och sin kanin. Det som ofta är lite för mycket. Hinderbanan som kaninägaren bygger gör kaninägaren gott men gör inget för kaninen. Och att ge, ge och åter ge när gensvaren tycks lite för få. Kaninen äter sin morot och kaninägaren tittar, nu en aning mer krävande på relationen. Det måste bli mer kontakt. Och så händer det. Kaninen ser en möjlighet att rymma ifrån, skutta ut i gröngräset och skutta över alla naturliga hinder ut i världen. Och natten som blir till väntan. Tänker på mina tonårsbarn som jag väntade på. När de kom hem kunde jag djupsomna ordentligt. Men inte förrän jag hörde deras nycklar i låset …
När ”jaget” i boken upptäcker en annan person som också är ute och letar efter sin kanin känner jag igen mig i dem båda. Under tiden de letar efter sina små kommer de att upptäcka varandra. Att leta reda på de som springer ut är uppgiften för den som är kvar. När man gör det hittar man också andra som letar. Man slår följe. Inser att barnen är vuxna och att man själv kan vända hemåt, stänga dörren och göra det man själv vill göra utan att tänka på en endaste kotte än sig själv. Naturen gestaltas i höst. Det är de äldre som blir kvar. När de har fått leva lite för sig själva ett tag kan de upptäcka vad de tycker är roligt. Då börjar de leva upp utan barn och utan kanin. Och under nästa promenad, som de två nu gör tillsammans, har de slutat leta efter sina kaniner. Då upptäcker de tillsammans de små kaninungarna. De som skuttar omkring. Det ser lite lika ut, tänker de två som sett sina kaniner springa ut i gröngräset.
Den näst sista bilden tar jag till mitt hjärta. Den där de två ser lite gamla ut, de går med en rygga, mössa och hatt, tillbaka mot sina hem, mot himlen den röda, in i hösten där träden inte längre bär några löv men gräset är ändå grönt. Som livet tänker jag. Som en hel livsberättelse. Jag läser barnboken med barnet och ändå läser jag den också för mig. Boken har
ett ”samtidigt tilltal”, det vill säga när boken har något att säga både till den vuxna läsaren och till barnläsaren/lyssnaren.
Boglind, A/Nordenstam, A. 2017. Från fabler till manga 1. Litteraturhistoriska och didaktiska perspektiv på barnlitteraturen, Gleerups Förlag. s. 149
Det är en underbar bok för en förälder, en farfar, en gammelfaster och ett litet barn som växer upp och växer på och flyger ut.
Hej HOPP!
Anne-Marie Körling
Böcker jag har läst 2026: