Jag har alltid varit försiktig med den tysta läsningen. Helt krasst kan jag säga att jag inte ens använder orden tyst läsning. Jag tror nämligen inte på den som en ingång till läsningen. Läsning är först och främst social har jag tänkt. Dessutom tänker jag att om läsningen ska spridas som intresse i klassrummet måste vi tala om vad vi läser och vi ska dela den med varandra och böckerna spridas genom samtal mellan elever och lärare. Ibland tänker jag att jag ser boken som en boll som jag eller någon elev lägger på en slags mittpunkt och så sätter spelet igång.
Och boken har jag alltid lyckats få liv i, läsningen har blivit omfattande och mycket pratbar, killar delar plötsligt innehåll med varandra och skrattar ihop eller läser ihop i några stycken och meningar. Jag tänker alltid att boken i sin form egentligen är ett sparat samtal och för att bli läsare måste man först och främst få samtala kring det som är skrivet, inte vara tyst för att förstå i sitt egna inre. Det är svårt med tyst läsning. Ett inre samtal ska iscensättas därinne i huvudet. Barn pratar sig till sina tankar och därför ska barn som läser få tala sig till sin läsning. Självklart kan det mummlas men aldrig ska det vara helt tyst.
Boken är en berättelse. Och berättelsen svämmar över och ut i klassrummet till samtal, dvs, muntliga översättningar av det som står skrivet. Killarna i mina klasser har samlats kring boken, ibland har de varit sju stycken som blickat ned i samma text, skrattat och pratat om den. Och då är boken i centrum, texten central och samtalet som den föder en slags textrörelse. Mellan killarna råder en textrelation – alltså vi blir till i den text vi läser och vi samtalar om det vi delar ihop.
Min egen läsning har alltid varit social. Jag har en penna i handen då jag läser. Jag antecknar och samspråkar med det jag läser. Min läsning är alltså tyst för jag har de inre samtalsreferenserna sedan jag var barn – mycket högläsning, många diskussioner, tid för inre bildskapande och ett bibliotek där böckerna var berörda av en mammas omsorgsläsning och innehåll. Och de egna böckerna jag fann helt självständigt i ett bibliotek där jag respekterades och aldrig bedömdes för vad jag läste. Jag var inte gammal då jag sökte upp ett stort bibliotek och upptäckte glädjen av att inte bli värderad utan upptagen i samhällsmöjligheten – att själv förkovra mig – och som läsare bli demokratiskt bemött. Jag kan älska den bibliotekarien som gav mig den allvarliga blicken och följde mig till hyllorna där ett himmelrike öppnades för mig – där fanns allt som behövdes veta för en flicka som samlade tioöringar i en sparbössa till den hund hon mer av allt annat önskade sig. Jag läste allt jag kom över av hundlitteratur – ja också skönlitteratur som jag fick på Bibblan.
Nåväl, jag talade om allt jag läste. Jag talade med boken, mumlade om det jag funderade och läste högt det jag inte förstod. Ibland var vi två som var samlade kring texterna, min kompis skulle också få en hund, och därför så djupdök vi in en bok om hundens anatomi som de kunskapstörstande personer vi var. Vi satt på golvet i biblioteket. Allt detta behövdes för att jag senare skulle bli en tyst och självständig läsare. Ja, tyst, jag vill egentligen alltid samtala om det jag läser. Men pennan …
Jag pennläser. Jag går in i diskussionen. Markerar vackra meningar, förundras över andra, smakar orden i munnen – Va, vilket märkligt ord att säga – och skriver in små utrop eller stora NEJ och väldiga hjärtan som visar vad jag tänkte.
Då jag läser mina ärvda böcker syns ibland små och mycket otydliga blyertsmarkeringar av min mammas läsning. Det är mest kråkor och svåra meningar att läsa. Hennes handstil var fruktansvärt svår att läsa. Det gör ingenting för jag förstår ändå att just här har hennes egna tankar krävt att hon gör en markering i boken. Jag läser några meningar som satt sprätt på min mammas tankar.
Jag tror vi gör eleverna stor skada då vi kräver av dem att tidigt läsa tyst. Vi åtskiljer eleverna från deras egen kultur att dela för att förstå. Ungar delar roliga meningar med varandra, spännande händelser och knäppa ord som de mumsar i sig om de får tala om dem.
Som lärare högläser jag varje dag. Har alltid gjort. Texterna ska ut i rummen. Inte vara inbundna. Jag tänker också att författarna vill vara där eleverna är. Med egen rösträtt vill de berätta. Och jag läser korta stycken av det eleverna väljer ut för mig att läsa. Genom denna högläsning sprider varje elev ett stycke litteratur till sina klasskamrater. Jag lånar dem min berättarröst. Jag låter också högläsningstexter vara vårt sociala kitt då vi börjar lektioner. Varje lektion börjar med en högläsning.
Det är långt, långt senare som vår läsning kan bli privat och självständig – den då giftermålet med texten ägt rum – och vi kan själva ansvara för samtalet vi för med författaren. Men som de människor vi är så vill vi alltid dela med oss. Vi berättar så gärna något ur de böcker vi läser och våra tankar om det vi läst.
Boken kommer aldrig att dö ut trots att bokhandlarnas utbud krymper ihop som russin. Skolans betydelse för text och form är mycket stor. Att skapa utrymme för texter i all undervisning är ett absolut ansvar skolan har.
